Anders Wallin - supertalangen som ledde HV71 genom 70-talet

Anders Wallin var kanske den störste talangen av alla i HV71 de första tio åren. Han var stor och stark, duktig på skridskor, hade ett tungt skott och en alldeles utomordentlig blick för spelet. Dessutom var han en lugn och stabil ledare. Inte för inte var han också lagkapten i sex säsonger (1972-78).

Som den legendariske HV-basen Denny Eriksson alltid vidhöll: ”Hade Anders bara varit lite mer träningsvillig hade han slutat som en av Sverige mest landslagsmeriterade backar”.

– Så bra var jag kanske inte, men visst… med lite mer flit hade man väl kunnat bli några snäpp bättre”, erkänner klubbens förste nummer tio.

Anders Wallin skolades om från center till back när tränaren Göte Wiklund som tränare i HV71 1972.

– Det gjorde mig inget, man litade på Göte och dessutom trivdes jag nog lite bättre i bakgrunden. Därifrån kunde jag sticka upp i anfallszon när an- dan föll på.

Omskolningen av honom var ett typexempel på Göte Wiklunds finger- toppskänsla. Stabilare back kunde inte uppbringas söder om Stockholm vid tiden. Anders Wallin växte upp alldeles bredvid Husqvarna IF:s hemmaarena Vapenvallen, vilket blev hans andra hem under tonåren.

– Då var man inte så stor. Jag minns att jag fick hjälpa målvakten Filip Börjesson på med benskydden innan jag tog på mig min egen utrustning.

Ungefär samma roll iklädde sig Wallin under åren i HV71; alltid lagets man, alltid en kamrat att räkna med. Det gjorde honom så småningom till självskriven lagkapten.

– Det var inte alltid det var så lätt att bära K:et på bröstet, det var ofta man var lika arg som de andra.”

Wallins snyggaste mål i karriären föll i kvalmatchen mot Nacka 1974, när han i bästa Tumba-stil slingrade sig förbi i stort sett hela Stockholmslaget, för att avsluta med en retfull lättning över målvakten. Taket på Rosenlunds- hallen nästan lyfte.

– Men det är tyvärr inte för det målet man minns den matchen, utan för vår genomklappning, suckar Wallin.

Efter elitseriesäsongen 1979/80 valde Wallin att lämna över ”10:an” till Owe Thörnberg. ”Backveteranen” var då 30 år fyllda. Men han hade uppnått målet i HV71, ansåg han: att spela i elitserien. Det fick räcka.

Text ur boken "Triumfens ögonblick" av Torbjörn Berlstedt