Några konstnärliga poäng rönte aldrig Bengt Halvardssons spelstil. Inga tekniska heller för den delen. Men som ren och skär hockeyback hade han åtskilliga fördelar. Allra helst i eget sarghörn, där han kunde trycka till den ena storheten efter den andra.
Vi pratar om HV71:s mest effektive tacklare genom alla tider. En legitim benknäckare, som med sin smygande framböjda åkning såg ut att använda klubban som en detektor i jakt på sitt byte. Myten säger att HV-klacken Klapp & Klang till och med ska ha hört benkras ända upp på läktaren i en match mot Mörrum.
”Det vet jag inte om det stämmer”, säger Halvardsson, men i början användes jag mest som en murbräcka, det är sant. Jag blev faktiskt bättre över hela banan med åren. Jag gjorde till och med ett och annat mål.”
HV71:s lagkapten Anders Wallin minns backkollegan Halvardsson från ungdomstiden i Husqvarna IF och framåt: ”Han var rent ut sagt otäck, Bengt, vi vågade inte ens åka nära honom på träning. Han visste exakt i vilken hundradels sekund han skulle klistra motståndaren.”
Halvardsson blev en älskad kultfigur i HV71 redan under sin aktiva tid. När han sen la av efter säsongen 1983–84 fortsatte han som styrelsemedlem i klubben, innan han 1985 gjorde comeback i HV-båset och elitserien, då som assisterande tränare till Curt Lundmark.
Återkomsten skulle vara i 14 säsonger och sträcka sig över en era med fem huvudtränare. Halvardssons ”hockeykarriär” tog inte slut där heller. 1999 handplockades han för jobbet som arenachef i nybyggda Kinnarps Arena. En tjänst han innehade tills efter HV71:s femte SM-guld, 2017, då han gick i pension.
HV-legendaren hade då varit med om att allt och lite till. Eller som han svarade förre klubbdirektören Peter Eklund under dennes första personalsamtal: ”Hur länge jag jobbat här? Från böööjan.”
Texten är skriven av Torbjörn Berlstedt från boken "Triumfens ögonblick".