#1 – Stefan Liv

”Aldrig mer USA! Eller vad säger du, Melin!”.

Det var två något stukade men revanschsugna kompisar som kastade sig i hotellpoolen i Lugano den där sensommardagen 2007.

Jag var utsänd av Jönköpings-Posten för att följa HV71 under en försäsongsturnering i den schweiziska semesterorten och hemvändarnas utstrålning talade nu sitt tydliga språk; Stefan Liv och Björn Melin kände sig hemma igen. All kontraktsvånda var över. Det där omtalade, förlovade landet i väst låg bakom dem.

Stenhårt arbete krävdes. Det visste de också. Inte minst målvaktsstjärnan Liv, som hade misslyckats å det grövsta i Nordamerika och nu åter förväntades förgylla HV-fansens vardag. Han var bara 26 år. Det här var hans andra chans, eller rättare sagt hans omstart. Planen var: Först ett SM-guld till, sedan en ny proffssatsning.

Liv kunde inte snabbt nog komma in i stugvärmen hos HV71, men det var inte bara som att trycka på en knapp. Halva laget var nytt, tränarna nya och Liv kände sig osäker på var han stod. Det avbrutna NHL-äventyret i Detroit, vilket knappt hade hunnit börja innan det var slut, ville han minst av allt bli påmind om.

Som när fotografen och undertecknad stövlade in i omklädningsrummet efter storförlusten mot Lugano i arenan i Pista La Resega och min kollega tyckte att: ”Så kan du ju inte spela om du vill tillbaka till NHL.” Liv var på fötter före sista stavelsen, ”vad sa du?”. Hans ögon var korpsvarta.

Som tur var hann lagkamraten Per Ledin gå emellan herrarna och sekunden senare stod det utsända JP-teamet ute i kylan i spelarkorridoren.

Många lycksökare före honom hade känt samma sak i hockeyns drömland; vad gör jag här? Liv berättade för mig: ”Man var totalt ensam. Coachen var på en helt annan nivå än i Sverige. Han bestämde allt, utan att fråga. Han hade sina favoriter och att få prata med honom var inte att tänka på. Rätt som det var petades du. Så alla skötte sitt och höll tyst. Det var bakvägen jag fick veta att jag skulle till farmarlaget.”

Den stora missräkningen för Stefan Liv var att hans klubb Detroit Red Wings superstjärna till målvakt Dominik Hasek ångrat sig på försäsongen. Han hade tackat för sig efter att laget åkt ur i åttondelsfinalen i Stanley Cup-slutspelet mot Edmonton Oilers på våren, men gjorde sen en helomvändning och stannade kvar den aktuella säsongen 2006–07. Liv skulle få slåss om andraspaden med stortalangen Jimmy Howard.

Stefans fru Anna Liv berättar: ”Stefan pratade ofta om NHL, den drömmen fanns där tidigt och det kändes naturligt att åka 2006. Detroit ville ha honom på riktigt. Så Stefan blev riktigt ledsen och besviken när han hörde att Hasek ändrat sig, han visste vilken uppförsbacke det skulle innebära”.

Anna hade fött parets förstfödde, sonen Herman, två dagar före Stefans avresa från Jönköping. Anna Liv: ”Herman kom senare än beräknat och Stefan fick tillåtelse att skjuta fram resan fem dagar. När allt var klart och Stefan till slut kunde flyga iväg konstaterade man en blödning i Hermans ögon och man ville kolla så att det inte var något i hjärnan. Jag minns att Stefan ringde från Chicagos flygplats och undrade om han inte skulle vända hem igen. Men det var ju bara att köra på. Istället för tre veckor dröjde det sex veckor innan jag och Herman kunde åka över. Herman fick även problem med öronen och så upptäcktes ett födelsemärke på ryggen som gav läkarna huvudbry. Han var mycket på sjukhus där i början, men märket växte bort och blödningen absorberades av sig själv. Stefan hade blivit skickad till Detroits farmarlag Grand Rapids direkt efter ankomst och allt var jobbigt hörde jag på honom i telefon.”

{!A}

Anna Liv fortsätter: ”Huset vi fick bo i var gjort av plast, mycket var för syns skull… handdukshållaren ramlade ner, rör läckte och stället låg lite i ingenmansland, som kvarter kan göra i USA. Största omställningen var att man inte kunde promenera vart man ville utan att det var bilvägar runt om. Annars trivdes vi…”

Det här var bara början på prövningarna för familjen. Anna Liv: ”Detroit kallade upp honom dagarna innan jul och han var så glad minns jag. Jag hjälpte honom att packa väskorna och skjutsade honom till flygplatsen. Han skulle vara reserv till Hasek, hänga med laget till Calgary. Han fick vakta båsdörren, men han var i alla fall med i matchen. Sen dagen efteråt fick han veta att han skulle till Toledo. Det var högt och lågt hela tiden och det var tydligt att man testade honom. Men det var så fult”.

Toledo Storm var i sin tur farmarlag till Grand Rapids Griffins. Så långt ner i källaren det gick att komma i den amerikanska hockeycirkusen. Liv berättade för JP: ”En plats mitt ute i ödemarken, antingen var spelarna rejält på dekis eller förväntansfulla collegekillar utan talang”.

Johan Davidsson, HV71:s lagkapten vid tiden: ”Tajmingen var absolut sämsta tänkbara för Stefan, flytten borde ha skjutits upp, agenten borde ha satt stopp. Minns när han skickades ner till Toledo i East coast-ligan, hur bedrövad han var. Första träningen hade coachen frågat honom om han var rightare och kunde spela forward i powerplay, om han kunde tänka sig ställa sig framför motståndarmålet. Stefan fick förklara att han var leftare och målvakt och att han inte kunde åka skridskor.”

Trots åldersskillnaden på nästan fem år hade Liv och Davidsson suttit i samma båt i HV71. Efter att den sistnämnde kommit hem från sin proffsutflykt 2001 hade de tytt sig till varandra; de hade då betydande uppgifter i HV71 och landslag, delade rum på resorna, var singlar båda två. Nu hade de stadgat sig och HV71:s lagkapten kände ett extra ansvar att försöka få ordning på sin kompis karriär och liv, särskilt nu när han flyttat till USA.

Davidsson fortsätter: ”I premiärmatchen med Toledo Storm hade det varit pyloner utsatta för att det var hål i isen. Istället för att ställa in matchen hade man satt ut pyloner som varnade spelarna att åka där. Stefan suckade tungt i telefonen: ’vad fan gör jag här, hemma kan jag vara en hyllad toppmålvakt i SHL och nosa på landslaget. Här spelar jag i en ölliga’. ”Dessutom var ju dörren ganska stängd uppåt. Så det var då jag och David Petrasek fick honom att förstå att det inte höll längre, att han istället borde komma hem till HV71 och få en nystart, att det gick fler tåg.”

Stefan kom tillbaka till Grand Rapids efter några matcher i träsket, men där hade han en hemsk tränare enligt Anna Liv: ”Han gillade inte Stefan alls och var riktigt elak mot honom. En gång sköt han hårt mot en oförberedd Stefan utan plock på träning. Sen tyckte Stefan att han var för gammal för att harva runt på veckolånga bussturnéer med en sämre lön än i SHL. Jag klarade mig väl bra, jag var ju fullt upptagen med Herman. Men Stefan kunde vara tyngd ibland när han kom hem, det var inte likt honom.”

Anna sitter med sin ettåriga dotter i knät. Herman och Harry är i skolan, hennes sambo arbetar. På väggen i köket hänger en målning på pojkarna i HV-tröjor. Det är höst ute och Anna förklarar att det är en årstid som är jobbigare än de andra. Mycket som påminner tycker hon och fortsätter:
”När Stefan väl hade bestämt sig för att flytta hem så vet jag att han blev sur på HV71 när han fick det första budet. Då övervägde han att välja en annan klubb, Frölunda kanske, i alla fall hota HV71 med det. Det var till och med så att Björn Melin hade blivit erbjuden en avsevärt mycket bättre lön. ’Hallå liksom, det ska ju jag också ha’, tyckte Stefan. Det löste sig till slut men Stefan var irriterad där.”

Den 2 maj 2007 boardade familjen Liv ett plan på Detroit Metro Airport med destination Europa och Sverige och snart hade man flyttat in i en trea på Väster i Jönköping. Anna och lille Herman hade det tryggt och skönt och det var det viktigaste för Stefan. Med den basen skulle han visa jänkarna hur fel de hade när de inte valde att satsa på honom. En lätt avmagrad Liv berättade: ”Jag lirar hellre i SHL än harvar runt i AHL, det är klasskillnad på hockeyn.”

Elitseriepremiären närmade sig nu och Liv var skadefri och hade högre krav på sig själv än någonsin. Men det saknades något, eller någon att rådfråga. En fadersgestalt. En hockeyfarsa. Pappa Jens hade gått bort i cancer 1991 och lämnat ett stort hålrum efter sig. Nu var Stefan pappa. Och det skulle bli spännande att få ge sin kärlek till en junior, det lät han alla kompisar få veta. Snubbar att slänga käft med fanns det också gott om på hemmaplan, omklädningsrummet var fullt av välmenande män. Samtalstonen var hård men rättvis. Men när det kom till utbyte av känslor pratar vi analfabetism. En verklighet som undertecknad fick möjlighet att dokumentera som JP-reporter under en bussresa med HV71 till Stockholm för ett bortamöte med AIK 2003.

{!B}

Minns att Liv hela tiden satt längst fram i guidestolen och höll låda, skötte videobandspelare och försökte hålla lagkamraterna vakna. Mellan varven var det bara busschauffören som orkade lyssna. Före nedsläpp var det också Stefan som skrek högst, manade på och tyckte att ’idag har vi mycket att bevisa gubbar, nu kör vi stenhårt’. I truppen fanns det alla sorters spelartyper; dysterkvisten Skröder som tveklöst hade sina offensiva färdigheter på isen, men som gärna tyckte ’idag blir det svårt’, vilket retade tungviktaren Anders Huusko, som annars ingav respekt var han än var; positive kapten Davidsson; energitjuven eller energispridaren Petrasek, beroende på vilket humör han var på, med sin svada; arbetsmyran Pelle Gustafsson. Där fanns även de yngre och blyga. De som gick för sig själva, stängde av, som Jonas Esbjörs, som sov så fort han fick en chans och tjecken Lubomir Korhon som knappt förstod ett ord engelska. Personpaletten fullbordades med den leksugne Liv, vars humör pendlade efter prestation.

HV71 vann den kvällen. Liv stod i mål, Bosse Ahl i båset. Reportaget slogs upp stort i JP, en vid tiden ganska unik reseskildring från serielunken med ett elitserielag. Den beskrev den grabbiga vinnarinstinkten, men berättade också om den totala avsaknaden av känsliga samtalsämnen som självförtroende, värk, kontraktsångest, hjärta och själ. Den ende i HV71 att erkänna sig träffad var Stefan Liv. ”Det var intressant det du tog upp i artikeln”, viskade han under en tyst minut i någon ishall, ”det är faktiskt sant det du skrev”.

Mamma Anita stödde sin son. Gillade hans hockeyliv. Och Liv visade alltid stor tacksamhet gentemot henne och lillbrorsan Christian, försökte ta med dem på match så fort tillfälle gavs. När Liv gick från moderklubben i Norrahammar till HV71 som 13-åring kom Anita att sakna närheten till Parcahallen - den intima klubbkänslan, att få känna sig behövd, få hjälpa till i kiosk och städlag. ”Rosenlundshallen var så stor och kall”, tycker hon, ”men Stefan älskade det. Han blev som uppslukad av stämningen runt HV71, en timmes bussresa var ingenting för honom. Var det inte träningstid och jag inte kunde skjutsa så kunde han åka in och bara ta på sig utrustningen och sitta och vänta på att få vara med på en träning”. I en intervju med JP sa han: ”jag kunde känna lukten, ljuden när jag kom in i hallen. Jag brukade stå långt däruppe på läktaren och titta ut, jag älskade det. Jag levde pojkdrömmen.”

{!C}

Anita Liv: ”Stefan hade det väldigt jobbigt åren efter att hans pappa dog, och det gjorde att han tvingades växa upp snabbare än andra i tonåren. Han saknade nog någon att imponera på också, att se upp till, ta efter, busa med, tjata på. HV71 blev som en andra familj för honom.”

Anita och Jens hade hämtat Stefan på ett barnhem i Gdansk. Han var född i grannstaden Gdynia den 21 december 1980 och var vid tiden för adoptionen 14 månader gammal och hette Patryk Sliz. Detta var 1982 när det rådde rena krigstillståndet i Polen. Året innan hade den fria fackföreningen Solidarnosc bildats av Lech Walsa och paret Liv möttes av k-pistar och militärer. ”Det var allt annat än ett turistland på den tiden och att adoptera ett barn där var inte det enklaste”, berättar Anita som efter tips hade försett sig med diverse mutor som cigaretter, choklad och kaffe.

”Han var så otroligt efterlängtad”, fortsätter hon. ”Jag minns att han hade en stickad rosa sparkdräkt och tygblöja första gången vi såg honom, och att han reste sig upp och visade att han kunde stå. Han var en liten stolt person redan då. Men det tog hela fem veckor innan alla papper blev klara och vi fick ta med Stefan hem till Sverige. Han fick ligga på en dunkudde i baksätet, för någon barnstol gick inte att få tag i!”

Stefan och Jens delade ett stort idrottsintresse, vilket gjorde att de kom varandra nära. Det blev fotboll, tennis och hockey. ”Stefan var sex år när han gick i skridskoskola i HC Dalen. Sen ville han bli målvakt, det fanns inget annat som gällde”, berättar Anita Liv. Efter Jens död växte sig banden allt starkare mor och son emellan och utan Anitas dagliga hushållsarbete hade Stefans ungkarlslyor inte hållit samma fräschör som de gjorde. Undertecknad minns en hemma-hos-intervju efter ett lyckat landslagsuppdrag. Anita hade gjort ett oanmält besök och det första hon möttes av var ett par parkerade högklackade skor i farstun. De tillhörde blivande hustrun Anna; och Anita var tydligen inte ”informerad” om hennes långväga visit från Luleå. Atmosfären blev aningen spänd i fyrarummaren på Norra Strandgatan och där mitt i denna familjära angelägenhet satt en annan med penna och papper. Den skvallerfärgade storyn kom i alla fall ut dagen efter och den som gillade den allra mest var Stefan Liv.

De första åren i rampljuset tycktes han närmast omättlig på bekräftelser. Från att ha varit en disträ liten pojke som sällan eller aldrig stack ut i mängden var han nu en firad stjärna i den stora staden Jönköping och han fullkomligt sög i sig uppmärksamheten och lät sig speglas i varje autografjägares blick.

Johan Davidsson: ”Han var svag för att synas. Han blev som ett barn ibland.” När Stefan kom hem till Jönköping 2007 var det av förståeliga skäl Herman som krävde merparten av Annas omtanke. Hon var gärna lyssnare när det behövdes, men debaclet i USA var något han fick bearbeta med expertisen i HV71. Anna Liv: ”Oftast var han glad och matchdagar brukade han alltid dammsuga och städa. Men en natt minns jag speciellt. Grabbarna var ute och firade guldet 2008. Först så är det alltid en gemensam fest, sen så är det grabbfest. Och den brukar ju alltid vara den värsta. I alla fall så hör jag hur han stövlar in på natten, men han kommer inte och lägger sig. Så hör jag efter ett tag att Herman börjar ropa på mamma. Jag går in, och jag minns att jag tänkte ’men vad konstigt det ser ut’. Då hade Stefan tagit sitt täcke och lagt sig skavfötters i spjälsängen. Herman hade som tur är vaknat och ställt sig upp. Men jag skrek: ’va gör du?’. Jag tror Stefan var på fötter på en sekund.”

De i HV71 som närmast stöttade Stefan Liv var målvaktstränarna Göran Thorell och Thomas Högberg och materialaren Peter Damberg. Samtliga tre tillhörde inventarierna i arenan och var de som kunde rätta till detaljer på isen, taktiken, skydden, skridskorna.

Men en viktig röst hade lämnat klubben: sportchefen Dag Larsson. ”Dag var kanske det närmaste han kom en hockeypappa”, berättar Anita. ”Han pratade alltid om hur viktig Dag var. Han saknade att ha honom i HV71 väldigt, väldigt mycket.”

Dag Larsson hade trott på Stefan i en känslig övergångsperiod från junior till senior. Dag: ”Framförallt brukade jag varna honom för felsteg i livet, att det du har kan du förlora i ett nafs, det är mycket som kan skada dig därute, det räcker med en krogrunda som går för långt. Det var under en tid när han hängde mycket ute med ett gäng spelare. Han lyssnade nog på mig, för han ställde aldrig till det för sig.”

{!G}

En gång hettade det dock till rejält dem emellan, i offentlighetens ljus dessutom. Liv hade skadat knät ytterst olägligt inför slutspelet 2005 och Dag Larsson hade tvingats hyra in finnen Vesa Toskala (som senare visade sig vara skadad vid ankomst). Liv gick ut och kritiserade Larssons deal i pressen som ”ännu ett onödigt målvaktsköp”. Larsson svarade med att bemöta honom lika öppet i JP: ’Liv tänker bara på sig själv, tycker synd om sig själv.’

Lennart Nilforsen, som vid tidpunkten var ordförande i HV71, berättar att han kom ner till omklädningsrummet när det blev känt att Toskala var på väg in. ”Det var en nyhet för mig och många andra och jag ville veta hur Stefan tog det, det var därför jag gick ner till laget. Men ingen visste var han var. Till slut fann jag honom i en städskrubb, helt förtvivlad. ”Jag ska sticka ifrån den här jävla klubben och aldrig mer komma igen”, skrek han. Jag fick trösta honom och förklara att alla i klubben älskade honom. Innan han lugnade ner sig…”.

Dag Larsson: ”Samma dag som artikeln publicerades kom Liv till mig och bad om ursäkt för intervjun. Han hade ångest och sa att han inte menade exakt så. Jag peppade honom, sa att han skulle ta det som en utmaning. Jag visste hur han hade reagerat året innan när vi tog in Jarmo Myllys och att jag hoppades på samma effekt nu. Vi skiljdes som vänner och hade han inte kommit hade jag inte tagit upp det med honom, för jag brydde mig inte, spelarna fick ha sina åsikter och Liv fick vara sur för att han inte kunde stå.”

Under European Champions Cup i St Petersburg i januari stod det ändå klart att Liv tagit illa vid sig av ”bråket” och efter 0–9 i gruppfinalen mot Avandgard Omsk tog en ovanligt blek HV-målvakt mig åt sidan på hotellet och frågade: ”Du Torbjörn… hur arg var Dag egentligen?”.

”Liv lärde sig en läxa och ’taktiken’ med en konkurrent fungerade som vanligt. ”Nummer ett” kom tillbaka och avslutade säsongen briljant”, minns Larsson, även om det var för sent för HV71 att nå slutspel den där lockoutsäsongen i NHL. Stefan Liv sa: ”Man har väl lärt sig att vakta sin tunga lite mer. Själv tycker jag inte det var så farligt sagt av mig, jag sa bara att jag var besviken att HV71 värvat en målvakt, men det borde jag hållit för mig själv. Det var olyckligt som det blev. Men jag och Dag har snackat ut om det.”

Sämre gick det för Dag Larsson som, i motsats till sin adept, fick betala dyrt för sitt snabbköp av Toskala, i kombination med sin öppenhet i media. Redan i februari gav styrelsen honom sparken. Stefan kommenterade ”förlusten” lite skamset i JP, men inte desto mindre innerligt: ”Det är otroligt synd att Dag försvinner, det tycker hela laget. För spelare utifrån var han HV71. Det var mycket för hans skull de kom hit och skrev på. Han ställde upp för alla, vad som än hände. Han hade lånat ut sitt hus till en spelare om det behövts. För mig personligen var han ett fantastiskt stöd.”

Utan Dag Larsson hade förmodligen Stefan Livs karriär sett annorlunda ut. När Larsson kom in i bilden 1998, hade inte Stefan ett enda landslagsuppdrag på meritlistan. Hans spelstil ansågs lite väl yvig och han fanns inte på någons radar utanför länsgränsen. ”Jag såg en enormt ambitiös kille i honom, men det var HV71:s stortalang Andreas Andersson alla pratade om då, inte Liv”, minns Larsson.

Sommaren 2007 hade Liv och Larsson bara sporadisk kontakt: ”Han ringde några gånger från USA, mest snackade vi bara runt”. Nu var hemvändaren osäker på formen. Det märktes tydligt på hans spel under träningslägret i Lugano där han i ett par matcher läckte svårt.

Nu krävdes det att acklimatiseringen tillbaks till kompisgänget och den större rinken fortlöpte. HV-publiken ville ha ut det bästa ur Stefan Liv igen, ville se det gamla charmtrollet mellan stolparna, se honom dansa segerdans, få lyssna på den surmulne sprattelgubben med glimten i ögat, höra de träffsäkra kommentarerna. ”Felet” var att han hade förändrats. Han tänkte inte bjuda på sig lika frikostigt längre. Det hade han också gjort klart för de närmaste inom pressen. En annan som hade märkt av en förändring i hans beteende var Johan Davidsson:

”När han kom hem från USA var han mycket förändrad. Innan han åkte var han lite överallt och känslorna var på utsidan, han sa för mycket ibland och kunde vara väldigt tvär och tjurig, men hur sprallig som helst om han var på gott humör. Efter att han kommit hem hade han både stadgat sig och blivit mer slipad, mer fokuserad. Hockeyn hade blivit ett arbete för honom, och inte på lek längre. Han blev extremt seriös i sin träning.”

Ännu ett viktigt avstamp i mognadsprocessen blev mötet med den okända kvinnan som hävdade sig vara hans ”riktiga mor”. Anna Liv minns: ”Första gången skulle de träffas efter en match i Linköping, men det blev missförstånd och Stefan åkte med hem i HV-bussen. Men så stod hon och väntade på honom utanför lägenheten på Myntgatan. Då var han skärrad när han kom upp till mig. De hade bara pratat fem-tio minuter på parkeringen och han tyckte det hade känts konstigt. Här stod plötsligt en främmande kvinna som hyste så mycket känslor för honom och klappade honom på kinden och sa ”my baby, my baby”.

{!E}

Hans påstådda biologiska mamma hade läst om honom i ett reportage. Liv berättade i en JP-intervju: ”Det var en polskspråkig tidning i Chicago som hade fått nys om mig och mitt ursprung. De skickade över en reporter till en bortamatch med Grand Rapids i Milwaukee. Sen dröjde det väl ett par månader innan samme journalist hörde av sig igen. Han sa att en kvinna hade ringt honom och sagt sig vara min mamma. Han hade hennes mailadress om jag ville ha den. Först blev jag chockad, visste ju inte om det gick att ta på allvar. Men sen hon skickat över ett foto av sig själv blev jag övertygad, vi var lika. Hon skrev att hon trodde att jag hade varit död i 26 år, att jag hade varit svårt sjuk vid födseln och att man ansett henne för ung (16 år) för att klara både sig själv och mig. Pappan var dessutom ett hot mot oss. Hon hade fått fly till en annan stad för att föda mig. Det var bara för henne att skriva på adoptionspappret. Hon berättade att hon bor i Tyskland nu. Det var omtumlande att få veta allt detta. Jag vet inte när jag kontaktar henne igen, om jag någonsin gör det mer. Men det känns ändå bra att veta om hennes existens.”

Anna Liv: ”Stefan hade ju inga känslor för henne. Det räckte så tyckte han. Efter hennes besök var det lite mejlkontakter hit och dit, hon ville ha bilder på Herman och Harry. Men det var jag som fick sköta korrespondensen. Sen kom hon och hennes nye man och hälsade på vid något tillfälle. Då visade Stefan att han inte var så intresserad av att hålla kontakten. Kanske var det för att han kände att han hade Anita, att han tänkte på henne. Hon hade inte satt några käppar i hjulet, men var ändå orolig för att det var någon lycksökare som kontaktat Stefan.”

Liv lät sig plikttroget intervjuas, men han skulle låta spaden och plockhandsken tala hädanefter, han var på sin vakt. Frågan många experter ställde sig var om inte målvakten Liv var beroende av sitt gamla jag: den där tjurige, impulsive tävlingsmänniskan från förr?

Comebacksäsongen blev inte alls vad han hade hoppats på. Oavsett vad som skrevs i tidningarna (och som han var vansinnigt sur för) så talade statistiken sitt tydliga språk, Liv snittade på fyra insläppta mål per match i grundspelet. Och hade det inte varit för att HV71:s kanske bästa trupp någonsin sett till att leverera massor av mål framåt hade laget hamnat i botten och Stefan Liv hade satts på avbytarbänken.

Nu turades han och Andreas Andersson om att vakta kassen. Men när det väl var dags för kvartsfinal mot Skellefteå och tränaren Kenta Johansson gav Liv fullt förtroende igen, ja då svarade ”1:an” sedvanligt med en succéinsats och släppte endast in fyra mål på sex kvartsfinalmatcher! Förklaringen till fenomenet Livs slutspelsnerver är på samma gång både enkel och komplex. Larsson: ”Lat vill jag inte säga, men han ansträngde sig aldrig mer än nödvändigt och var alltid bäst när det gällde som mest. Det var hans vinnarskalle.”

Johan Davidsson: ”Han kunde bli vansinnigt arg när han hade bestämt sig för något och det inte gick efter planerna, inget fick komma emellan, ingen fick vara bättre än honom, det var som om han gjorde sig övernaturligt bra.”

Lagkamraten, tillika vännen David Petrasek: ”Gjorde man mål bakom ryggen på Stefan kunde han bli skogstokig. Han hade hört talas om en målvakt som brukade sätta upp som mål att inte släppa en puck förbi sig under träning, det anammade han också. Det var så att vi slogs på väg ut från träningarna ibland… men det la sig snabbt, vi kände varandra så väl. Värre var det när jag spelade för Malmö de åren, då kunde jag reta honom till vansinne runt hans målgård (skratt).”

Fystränaren Magnus Carlson: ”Om han var en vinnare! Gällde det en boll kunde alla hämningar släppa. Jag hamnade i konflikter med honom när vi spelade innebandy och han kunde göra riktigt fula övergrepp. I en match slog han ner mig bakifrån. Bollen var inte ens i närheten. Minns att Fredrik Olausson sa till mig efteråt på sin Nybrodialekt: ’Jag förstår dig, du är pastor och fystränare… hade det varit jag så hade jag slagit tillbaka och han hade inte gått på tre veckor’.”

Utanför idrottsarenorna minns Anita Liv en annan Stefan: ”Han kunde bli arg, men oftast var han alltid lugn och stressade aldrig, han bara skrattade åt mig när jag stressade.” Magnus Carlson berättar att han lärt känna Anita först på senare tid, men att flera pusselbitar då föll plats. ”Jag förstod varifrån han hade fått sitt rika känsloliv. Anita kommer från enkla förhållanden, är jordnära, samtidigt som hon är en väldigt empatisk person, känslomässigt begåvad, och street smart. Samma sak med Stefan, han hade mycket mer koll på saker än vad man kunde tro. När det brände till kunde han rabbla fotbollsserier långt ner i seriesystemen, matcher, exakt vad som hände och när. Så han var begåvad på ett speciellt sätt.”

”När han kom in i juniorverksamheten hos HV71 var han en blyg liten kille. Han hälsade artigt och ville alltid väl. Lite tankspridd och disträ kanske. Men det blev väl något av hans grej. Han spelade på det. Han lärde sig att förstå sitt värde. Han visste att när man skrattade så hade han fått oss att slappna av i hans sällskap. Han tyckte om att bjuda på sig själv.”

2008 gick HV71 hela vägen och hämtade hem guldet i Linköping den 30 april. Davidsson firade stora triumfer, liksom Jukka Voutilainen. Och Stefan Liv förstås. Som grädden på moset kom sonen Harry till världen i oktober 2008. Och nu hade HV71:s stjärnmålvakt inte tänkt göra om misstaget att pröva proffslyckan med en baby i bagaget. För att vara på den säkra sidan väntade Stefan och Anna två år till innan familjesituationen kändes stabil nog och efterfrågan var den rätta.

Kontraktet med HV71 löpte dessutom inte ut förrän 2010 och det fanns ingen klausul inskriven om att kunna bryta det tidigare. Anna Liv: ”Samtidigt som han insåg att det var läge för oss att vänta ett par år grämde han sig lite över att han inte hade varit mer noggrann med det finstilta i kontraktet, för det fanns ändå en och annan NHL-klubb och även rysk som visade intresse efter det andra guldet och impulsiv som han var Stefan… det var så med allt… som husköp, han tyckte alla hus var fina, det gällde att jag var med och hade koll eller att agenten höll i hans kontakter och hockey”.

Magnus Carlson såg en annan sida utvecklas hos Stefan: ”De första åren var hans kropp inte i bästa trim. 2004 var han ganska kraftig och hade en annan typ av fysik, mot slutet av sitt liv var han smal. Han hade lärt sig att jobba på det han ansåg viktigt, och han bevisade att han kunde sköta det själv. Tekniken utvecklade han också med tiden. Men för att klara det tvingades han som sagt att ändra sin fysik.”

2010 var 29-årige Stefan Liv en tämligen erfaren man, mogen nog att flytta till en av jordens mest avlägsna och ökända platser: Sibirien. KHL-klubben Sibir Novosibirsk erbjöd en årslön på 3,5 miljoner kronor. Anna Liv minns omställningen: ”KHL var inte så främmande längre, flera svenskar hade ju varit där, och Alexander Hellström spelade i Sibir då. Staden Novosibirsk var en miljonstad, som visade sig vara fräschare än vi trott. Varmt på sommaren och svinkallt på vintern. Minns att det var 45 minus på morgonen när jag och pojkarna landade där i december för att hälsa på. Snälla medpassagerare lånade ut filtar och kläder till oss. En privatbil hämtade oss vid planet och körde oss till terminalen där Stefan väntade med stora famnen. När Harry fick syn på honom och sprang… oj, vilka ljusa minnen.”

{!D}

Med Stefan i kassen nådde Sibir sin största framgång sedan bildandet 1962: En kvartsfinal i den högsta ryska ligan. Han kom även med i All Star-laget efter nyår. ”Men ibland kom klubben med privata bestraffningar när det gick dåligt, som att spelarna inte fick åka hem efter en bortaförlust utan fick stanna på basen i hemmaarenan”, minns Anna.

På senvåren 2011 bytte Stefan klubbadress till Lokomotiv i staden Jaroslavl, 25–30 mil nordost om Moskva. Nu skulle Anna flytta dit med pojkarna efter säsongsstart. ”Staden var mindre än Novosibirsk men mysigare och det kändes som ett bra val av klubb, hockeyintresset var stort. Stefan hade fått välja bland flera anbud, fått bra betalt. Han var gladare än någonsin.”

Davidsson håller med: ”Kulturkrockar och långtråkiga dagar, inget bet på honom längre, lite blogg och kött med spaghetti och han var nöjd. Han hade släppt det här med att vilja synas. Sen hade han ju en dröm att en dag få komma tillbaka till USA och få en chans till. Han hade aldrig fått en ärlig chans tyckte han. Han kände också att han inte fattat rätt beslut alla gånger. Det finns alltid lag som behöver en bra och färdig målvakt och jag tror inte det hade varit omöjligt med en vända till i USA. I Jaroslavl säkrade han ekonomin, sen skulle han hem eller kanske till NHL igen. Det var så han planerade.”

Men ödet ville annorlunda.

Tunosnjna-flygplatsen i Jaroslavl den 7 september 2011. Lokal tid: 16.05. Lokomotiv Jaroslavls trupp sitter otåligt och väntar på att planet ska lyfta mot Minsk och kvällens säsongspremiär i KHL. Vad de inte känner till är att andrepiloten Igor Shevilov går med på att ersätta den illamående förstepiloten Andrei Solomentsev vid spakarna. Bytet i cockpit strider mot alla reglementen och plötsligt vilar passagerarnas liv i händerna på en man som dittills aldrig fört befälet över ett plan av denna storlek, ett Jak-42 med plats för 120 passagerare.

Shevilov får klartecken från flygledartornet och rullar igång planet på startbanan. Men han misslyckas med att uppnå hastigheten för en normal stigning och hinner därför inte nå tillräcklig höjd varpå planet kraschar in i en radiomast och störtar i floden Volga. 44 personer omkom. Flygteknikern Alexander Sizov var den ende som överlevde.Enligt haverikommissionen ska piloterna ha glömt att koppla ur luftbromsen.

Anna Liv: ”Jag kom hem, hade hämtat den lille på dagis och skulle beställa en resväska för barnvagnen på datorn. Jag hade pratat med Stefan tidigare på dagen och allt var ok. De skulle flyga till Minsk och vi snackade lite om när vi andra skulle komma över och att det var nära nu…”

”Startsidan med Aftonbladet kom upp på skärmen och där stod det överst… jag ser det precis framför mig, ord för ord, ’KHL-lag i flygkrasch’. Då tänkte jag först att det var överdrivet, det var nog ett plan som hade behövt avbryta starten eller något. Men så stod det i underrubriken ’topplaget Jaroslavl i krasch – 34 av 36 döda. Osäkert om svenske Stefan Liv var ombord’. Men jag visste att han var det. Då vek sig bara benen på mig. Jag vet inte hur jag lyckades ringa efter en kompis som jag visste var hemma på dagen, berättar Anna medan hon smågosar med sin dotter.

”Det kom mycket folk, men det var till slut Johan Davidsson som fick det bekräftat av polisen att Stefan fanns bland de döda. Så det var Johan som berättade det för mig. Fram tills dess hade jag väl levt på hoppet i några timmar. Men då var det som om det öppnade sig ett hål. Jag minns inte det, men mina vänner har berättat att jag sprang upp till ovanvåningen och kastade mig på sängen, och att ’det var som om du lyfte från sängen.”

Magnus Carlson hade vigt Stefan och Anna två månader tidigare. Ett sagobröllop på Smådalarö gård utanför Stockholm. Magnus minns: ”Stillman fick tag i mig på telefon och berättade nyheten. Jag var och tittade på en ny tjänstebil. Något så världsligt. ’Vad ska vi göra Mange?’ frågade han. Jag tog mig så fort jag bara kunde till Anna och jag minns att jag låg väl på knä några timmar vid hennes bädd. Jag försökte bara vara nära, kunde inte säga något, bara finnas till hands. Jag fick gräva fram all kunskap jag hade om själavård.”

”Sen gav hon sig ut på den där resan till Jaroslavl, när hon skulle identifiera Stefan på ett militärsjukhus, bland det som fanns kvar av kroppar, förkolnade rester… att hon utsatte sig för det. Hon var i chock förstås…”.

Anna Liv själv beskriver det som att befinna sig i ett töcken. Doserna med lugnande för att klara förpliktelserna. En storslagen ceremoni. Sex timmar vid Stefans kista. Ett fotografi av honom som håller henne sällskap. 100 000 okända ansikten som passerar. En lång väntan på Vladimir Putin. Han lägger ner röda nejlikor och bockar. Sen fortsatt mörker och en resa hem till ceremonin i Kinnarps Arena och begravningen i Sofiakyrkan.

{!F}

På årsdagen efter olyckan – 2012 – gick 100-tals supportrar ihop och hedrade det ljusa minnet efter Stefan Liv med att släppa thailyktor till skyn på Vätterstranden. Natthimlen lyste upp när de steg i mörkret och i luftrummet ovanför Jönköping rådde flygstopp.

Anna Liv valde istället att återvända till Jaroslavl och fick träffa andra änkor till offren i olyckan. ”Det var en tröst, vi är tre kvinnor som håller kontakten sen dess, vi förstår varandra. Men det viktigaste av allt är att pojkarna inte ska känna sorg, utan glädje och stolthet när deras pappas namn kommer upp”, säger hon.

Det finns få som utan en massa nonsens, utan epitet som patrioter och profeter, lyckas göra människor stolta över sin hembygd, göra dem glada i vardagen. Stefan Liv var en av dem. Knappast någon invånare har spelat en så viktig roll för Jönköping som honom. Det förstår man idag. Han gjorde det lite coolare att leva här. Lite roligare.

Text: Torbjörn Berlstedt från boken "Triumfens Ögonblick"