Som Sveriges första ishall sågs Rosenlundshallen länge som ett stolt monument över Södra Vätterbygdens framåtanda. ”Ispalatset”, som det kallades i folkmun, stod klart 1958 och kom under en 40-årsperiod att hysa stora publikfester av olika dess slag.
Inte minst hade HV71 lyckats etablera sig i Elitserien mycket tack vare den täta, intima atmosfären som hallens väggar skapade. Men när 90-talet började lida mot sitt slut hade hallen gjort sitt. Rör läckte, isen smalt och brädor knakade. HV71 var tvunget att skrida till verket.
”Blue Bulls”, som laget nu även gick under, hade oväntat tagit SM-guld 1995, men mycket återstod innan man kunde titulera sig storlag. De kommande åren blev mer än fortsättning på kräftgången på den nedre halvan av elitserien. För att få den där riktiga skjutsen upp i den svenska hockeyhierarkin krävdes större krafttag - och betydligt mer pengar än de dryga 20 miljonerna klubben omsatte vid tiden.
Dåvarande marknadschef Janne Hedell berättar:
”Det snackades om en ny hall, alla såg ju vad som höll på att hända med den gamla, men när klubbchefen Denny Eriksson blev sjuk gick planerna i stå under ett par år.”
I slutet av säsongen 1996/97 blev läget allt mer akut. Kravet på förbättrade faciliteter var en sak. Men den stora frågan var hur HV71 skulle göra för att öka publikkapaciteten och inkomsterna, för att på sikt kunna stå sig i konkurrensen med storklubbar som Malmö, Djurgården, AIK och Frölunda. ”Då höll storstäderna på att gå ifrån oss andra”, minns Janne Hedell.
Diskussionen om en ny arena tog nu fart på allvar. Först och främst med Jönköpings Kommun, som ägde hallen. Men snart skulle det stå klart för HV71 att man var i det närmaste ovillig att investera. Det talades om allt ifrån 2,5 miljoner kronor till en nollsatsning under en överskådlig framtid.
Hedell: ”Vi möttes av ett väldigt svalt intresse från kommunen. Då förstod vi att det här inte kommer att gå, vi måste fixa det här själva. Vad gör vi då?” Enda utvägen som ledningen såg det blev att klubben köpte Rosenlundshallen för att, som första elitserieklubb, riva och bygga helt nytt. Trots att man saknade ett topplag. ”Det var väldigt nervöst innan vi tog beslutet. Hade vi inte gjort det hade vi ramlat ur elitserien”, minns Marita Jansson, klubbens mångåriga ekonomichef.
Sagt och gjort: hallen inhandlades för sju miljoner kronor. Förre sportchefen Dag Larsson: ”Föreningen hade dött annars. Rosenlundshallen var ingen bra arbetsmiljö för någon, ett skyddsombud idag hade satt stopp direkt.”
Vad hade då HV71 att komma med vid tidpunkten för köpet av hallen? Framförallt en mångårig och erkänt duktig klubbordförande i Owe Jungåker och en tillika stark styrelse. Dessutom fanns det ett stort hockeykunnande, brett kontaktnät och en solid ekonomi. Plus klubbikonen, arbetsmyran Bengt Halvardsson som hallchef. ”Ett proffsigt ledarskap rakt igenom”, menar Marita Jansson, som periodvis den aktuella tiden vikarierade som klubbchef för Denny Eriksson.
I det här skedet kom ägaren av det småländska företaget Borohus, Curt Wrigfors, in i bilden och erbjöd sig att bygga en arena nedanför skidanläggningen Järabacken i Jönköping, på villkor att hans företag också fick bygga villor på Ekhagen och att kommunen skull stå för nya gator och belysning. Svaret blev blankt nej.
En annan idé som Wrigfors hade var att förlägga en ny hall strax öster om Rosenlundshallen, vid nuvarande rondellen, och kalla den Pucken. Den var tänkt att likna Scandinavium i Göteborg med ett slags hängtak. Det rann också ut i sanden.
Det fanns fler bud minns Hedell: ”Elmia ville bygga åt oss ovanför Tipshallen mot sandbankarna. Den skulle rymma 7 000 platser. Varför vi tackade nej till den var för att HV71 inte fick äga någonting själva, utan det skulle bara vara så att vi fick spela matcherna där, resten av tiden tänkte Elmia använda för sina ändamål.
Istället så bildade vi ett fastighetsbolag och började titta mer aktivt efter finansiärer. Förste ordförande i bolaget blev styrelseproffset Per Carendi, även han med en stark lokal förankring. Carendi underströk vikten av att sponsorn skulle vara ett familjeföretag med god ekonomi och snabba beslutsvägar.
Förhoppningen var fortfarande att HV71:s mångåriga huvudsponsor Husqvarna skulle gå in och bekosta en ny arena. Men sen tackade man nej med motiveringen att man hellre ville fortsätta satsa pengarna på föreningen och laget HV71.
En avgörande säljtaktik, menar Hedell och alla inblandade, blev femårsbiljetterna. ”Vi kom på att vi kunde sälja årskort som räckte i fem år, målet var 1 000 kort”, berättar han. Årskorten sålde slut och gav HV71 närmare 25 miljoner kronor. Hedell: ”Och jag ljuger inte när jag säger att ingen mellan augusti 1999 och maj 2000 som fick köpa en biljett som var ettårig. Och det blev ett jäkla liv! Ingen av oss på kansliet kunde längre gå på stan, folk bara skrek efter oss att ’där är han som inte låter ha kvar min säsongsbiljett!’ Men vi gjorde ju bara det för att få in intäkterna och visa på handlingskraft.”
Två personer som kom att spela en avgörande roll i detta läge var Stig-Olof Simonsson och Lars Öhlund. Den sistnämnde som nyligen hade sålt företaget Dorab, vilket hade sålt kontorsmaterial till Kinnarps. Han var mycket idrottsintresserad och hade ett nätverk som visade sig vara direkt avgörande för HV71.
Hedell: ”Lars Öhlund sa ’jag har en gammal lumparkompis som är ekonomichef på Kinnarps. Ge mig ritningar och allt så ska jag åka ner till honom. Det är bäst att jag tar en första kontakt själv.’ Visst, han fick med sig arbetsnamnet Kinnarpshallen. Väl på plats fick han till svar av ekonomichefen att det här inte var riktigt Kinnarps grej, men han lovade Öhlund att framföra idén till vd:n och delägaren Henry Jarlsson.”
När Jarlsson fick höra talas om förslaget påminde han sin ekonomichef om att han varken var intresserad av hockey eller att bygga fler hus. Han lär dock han fastnat för en grej. Hedell berättar: ”När han förstod att HV71 fått nej till lån av bankerna ska Jarlsson vaknat till liv… ’du vet att jag hatar banker, vad kostar det?’ 60–70 miljoner, fick han veta av ekonomichefen. ’Ja, men då slår vi till, vi kör!’ tyckte Jarlsson på stående fot.”
{!A} {!B} {!C}
”Nästa som hände var att vd:n ringde upp Öhlund och sa att ’vi tar allt-ihop!’. Det var en otrolig känsla för oss på HV71, alla pusselbitar föll på plats på några dagar.” Kinnarps var nu berett att låna HV71 90 miljoner kronor till arenabygget. Owe Jungåker tror att det var insatsen med femårsbiljetterna som fick Kinnarps ägare att besluta sig för att låna ut pengarna till HV71.
”När Kinnarps såg att vi kunde få ihop så många miljoner av egen kraft och vilja så ansåg det ofarligt att låna pengarna.”, säger han.
Överenskommelsen var att HV71 skulle betala tillbaka 20 miljoner om året till Kinnarps. ”Helhetskonceptet fick högsta prioritet i sammanhanget, att folk skulle gå på HV71 och äta och dricka i samband med matcherna, att locka dit företag, istället för att de skulle gå på krogen och göra affärer ville vi erbjuda dem en samlingsplats i arenan, berättar Hedell och fortsätter: ”Sen bildade vi en marknadsgrupp som bestod av affärsmannen Stig-Olof Simonsson, Öhlund och jag. Bland annat så kläckte vi idén om att anordna HV:s Eriksgata, vilket innebar att vi åkte runt till företag i alla städer i regionen och berättade om Kinnarps Arena. Med oss hade vi en modell av arenan, vi fick prata oss varma för något som inte fanns ännu. Men det gick ju bra… HV71 skulle ha en 98 procentig beläggning fram till 2010…”
”Men tänk alla strul och barnsjukdomar i arenan i början, minns Anzapenseln jag sålde, den önskade firman skulle hissas upp och ner från mediakuben före nedsläpp, men det var ju inte alltid den mekaniken funkade, ibland stannade penseln nere vid isen… kalabalik”, skrattar Hedell.
Text: Torbjörn Berlstedt från boken "Triumfens Ögonblick" från 2017
