I januari 1945 gick SK Dacke ut med ett upprop i Smålands Folkblad att den som var intresserad av ishockey var välkommen till Rocksjön för att fixa till en rink. Gensvaret var stort, det var bland annat många bandyspelare som ville testa ishockey. Många matcher utspelades sedan på Rocksjöns is.

SK Dacke började sedan samarbeta med A6 IF och Jönköpings CK i Jönköpings Hockeyallians. Alliansen lyckades få kommunen att ställa upp med mark på Oxbacken framför A6. Och med stöd av en kredit på 750 kronor från Svenska Ishockeyförbundet kunde den första riktiga ishockeyrinken byggas.

Nu var ishockeyn på allvar etablerad i bygden. På Huskvarnas höjder och i Tabergsdalen växte sporten snabbast. Klimatet gör att det är lättare att spola is i Stensholm och i Norrahammar än i det mildare Jönköping.

Fler och fler lag bildades och redan säsongen 1946–1947 kunde det första lokala seriespelet genomföras. Här fanns också ursprunget till HV71. IK Stefa och Vättersnäs IF (som gick samman till Vätterstad), Husqvarna IF, samt Norrahammars GIS som anslöt sig 1972.

Den första historiska tabellen blev denna:
Vättersnäs IF 8 7 1 0 30-11 15
Tabergs SK 8 7 0 1 56-11 14
IK Stefa 8 5 2 1 40-20 12
Husqvarna IF 8 4 1 3 22-29 9
Norrahammars GIS 8 4 0 4 37-22 8
J-Södra IF 8 3 1 4 20-26 7
Norrahammars IK 8 2 1 5 13-31 5
SK Dacke 8 1 0 7 13-37 2

Genom åren har det också spelats hockey under klubbnamn som Cyrus, Jönköpings Cykelklubb, Hammarhöjden, Tenhult och Mariebo, men ingen av dessa klubbar nådde några högre nivåer. Stensholms Fabriks AB var en stor arbetsgivare uppe på Huskvarnas höjder. Brukets idrottsklubb förkortades till Stefa och 1947 togs ishockeyn upp på programmet. Direktören Fredrik af Klercker stödde satsningen, den som var bra på ishockey kunde lätt få anställning.

IK STEFA
IK Stefa hade sin första rink på Huskvarnaån utanför fabriken. Sargen var låg som en bandysarg på sidorna men lite högre bakom målen. 1948 hade man skaffat en riktig sarg, men den sjönk när isen började gå upp. Frampå våren fick Stefaspelarna ro ut för att bärga de flytande sargdelarna. 1949 kunde sedan Stefa inviga en riktig isbana utanför fabriken.

Inför säsongen 1950 värvades målvakten Lage Jäderholm från Dalarna, Rune Lindström från allsvenska Nacka och den före detta landslagsspelaren i bandy, Sicke Jansson, från Tranås AIF. Av de lokala spelarna kom flera från Hakarspojkarnas nedlagda bandylag. Stefa vann alla seriematcher och klarade kvalet till division II, men förlorade i DM-finalen mot Tranås AIF med 3–2. Därefter föll Stefa inte i en enda match mot något lag i Småland eller Götaland på två år. Tre gånger kvalade de till allsvenskan, som då var den högsta serien. 1951 mot Nacka, 1952 mot Atlas Diesel och 1953 mot Åkers IF. Närmast var det 1951 då Stefa – med åtta utespelare – vann över Nacka SK i Stockholm med 4–3 men förlorade hemma med 4–1.

{!A}

Stefas storhetstid tog slut 1955 när fabriken flyttade till Landskrona. Laget bytte namn till IF Saab:s hockeysektion och förde en anonym tillvaro tills man 1966 återigen vann division III. Inför division II-spelet 1966–67 återtog man det gamla namnet Stefa. Den säsongen blev också Stefas sista. Sommaren 1967 gick Stefa och Vättersnäs ihop och bildade Vätterstad.

Åke Wilhelmsson var Stefas stora stjärna. Därefter var han framgångsrik som spelande tränare för Husqvarna IF och senare som tränare för Vättersnäs. En stor profil var också Folke ”Lolle” Johansson (Jörneke) som redan som 17-åring spelade i Stefas A-lag. ”Lolle” gick 1955 över till Vättersnäs och 1960 till Husqvarna IF. När HV 71 bildades blev han klubbens förste tränare.

NORRAHAMMARS GIS
Norrahammars GIS var den klubb som främst tog över stafettpinnen när Stefas stjärna började dala. NGIS började spela ishockey 1946 och var i nästan 25 år i toppen av division III eller i division II. Resultatmässigt var 1956 den bästa säsongen, men de hade också en stark period i mitten av 60-talet med två tredjeplaceringar i följd i tvåan.

NGIS starkaste lagdel var under många år backparet Lasse Karlsson och Sven Ekman. I seriefinalen mot Tranås AIF 1956 spelade Karlsson och Ekman non stop! Andra färgstarka spelare var Göran Hellström och Leopold Ekblad, som sedermera förstärkte grannklubben Tabergs SK.

{!C}

NGIS-hockeyn levde vidare på egen hand ända till 1972, då alla andra klubbar hade gått samman i Dalen eller HV71. Sommaren 1972 fanns långt gångna planer på att slå samman all hockey i Norrahammar-Taberg. NGIS ville fusionera under namnet NGIS-Dalen men förhandlingarna sprack och då valde NGIS istället att ansluta sig till HV71. Noteras ska också att till klubbens hemmabana Hammarvallen kom flera tusen åskådare när Kanadas OS-lag 1952 mötte ett förstärkt Småland. Kanadickerna vann med 8–0 och tog sedan det olympiska guldet i Oslo.

TABERGS SK
Tabergs SK hade sin hockeyrink klar 1946. Säsongen 1959–1960 bestämde man sig för att satsa stenhårt. Lars ”Vaddis” Johansson återvände från Södertälje, och med stöd från supporterklubben kunde Kenny Booth från det engelska proffslaget Wembley Lions kunde värvas som spelande tränare. Från Södertälje kom en ny målvakt, den landslagsaktuelle Kjell Svensson.

Kenny Booth bildade tillsammans med Owe Jungåker och Lars-Erik ”Purre” Persson en vass kedja. Booth stannade i Taberg i tre år och bidrog starkt till att laget spelade en härlig hockey i sina bästa stunder. Den som ville se mål skulle se Taberg, det hände att det blev tvåsiffrigt – åt båda hållen!

{!D}

Säsongen 1959–1960 inleddes med tolv raka vinster och så småningom serieseger. Kvalserien till allsvenskan omfattade fyra lag: Brynäs, GAIS, Tranås och Taberg. Taberg vann hemmamatcherna mot GAIS och Tranås, men fick sedan klara sig utan Kjell Svensson, som blev uttagen till OS i Squaw Valley. Utan sin stormålvakt räckte Taberg inte riktigt till. Året därpå blev det ny serieseger och nytt kval till allsvenskan, nu mot Västra Frölunda, Tranås AIF och Örebro. Frölunda gick tidigt ifrån och sedan blev det Tranås som drog det längsta strået och blev Smålands första allsvenska lag.

Säsongen efter missade Taberg seriesegern sedan man tvingats till en omspelsmatch mot Öster eftersom Kenny Booth kommit in på isen några sekunder för tidigt efter en utvisning. Öster vann och TSK slutade trea i tabellen.

Till säsongen 1966/1967 bestämde sig Taberg och Norrahammars IK att slå ihop sina hockeysektioner till HC Dalen.

VÄTTERSNÄS IF
Vättersnäs IF var också nära att ta sig upp i ishockeyns absoluta finrum. Klubben var föregångare genom att vara först i Sverige med att värva en spelare från Kanada. 1958 kom publikfavoriten backen Mike Desilets som starkt bidrog till att "Sanna Panthers” fyllde det nya ispalatset på Rosenlund i match efter match. I en match mot Alvesta trängdes 5 755 i hallen, det blev dramatiskt när sargen trycktes ner bakom ena kortsidan, men Rosenlundshallen fick ett oslagbart publikrekord.

Mike Desilets blev snabbt en attraktion med sitt tuffa och aggressiva backspel. Som spelande tränare lyckades han däremot inte lotsa sitt Vättersnäs till allsvenskt kvalspel. En fin svit ska dock noteras åren 1957–1959 då de kom fyra, trea, trea i den näst högsta serien.

{!B}

Ännu närmare allsvenskan var laget 1963–1964, under Åke Wilhelmssons tränarskap, då kom man på silverplats efter Malmö FF. Vättersnäs spelade elva säsonger i division 2, först på den egna naturisbanan och sedan i Rosenlundshallen. Utöver Desilets blev Mats Eriksson och Folke ”Lolle” Jörneke stora idoler. Men många duktiga juniorer fick också chansen att utvecklas. Lill-Arne Johansson, som fostrats i klubben, blev senare den förste lokale A-landslagsspelaren.

HUSQVARNA IF
Husqvarna IF var också ett av de ursprungliga ishockeylagen. Från att ha varit ett av Smålands bästa bandylag övergick de 1947 till ishockey. Efter några år i skuggan av Stefa gjorde HIF 1955 en nystart i div IV. De var totalt överlägsna och vann en match mot Gnosjö med hela 48–0. Laget förstärktes med bland annat nyblivne svenske mästaren ”Nilas” Brundin från Gävle GIK och gick upp i tvåan 1957, men kom sist i detta års tövädersserie. Nästa satsning gjorde HIF 1958 när Rosenlundshallen stod klar. Tidigare Stefa-idolen Åke Wilhelmsson kom tillbaka från Stockholm som ny spelande tränare och kring honom byggdes ett ungt och lovande lag.

{!E}

En viktig förstärkning i Husqvarna var den kanadensiske stjärnmålvakten Jack Siemon. Jack bildade skola bland de svenska målvaktstränarna och var även målvaktstränare för Tre Kronor. 1960 tog sig HIF upp i division 2 igen och höll sig kvar i tvåan under hela 1960-talet. Säsongerna 1965–1966 och 1966–1967 vann laget division 2 södra A. I kvalet till allsvenskan 1966 blev det först knappa förluster mot KB 63 och Avesta, men laget gjorde sensation genom att bortaslå Ulf Sterners Rögle med 3–2 efter två mål av Rolf Eklöv. Men hemma i ispalatset blev det 1–7. I kvalet 1967 försvann hoppet i Fagersta.

Säsongen 1969-70 åkte HIF ur division II och plötsligt fanns inget av lagen med Rosenlundshallen som hemmarink längre i den näst högsta serien. Det var nu hög tid att börja diskutera någon form av samarbete. Eller kanske sammanslagning …!

Text: Torbjörn Berlstedt från boken "Triumfens Ögonblick"

Fotnot: I boken Triumfmarschen, som gavs ut 1995 efter det första SM-guldet, berättade Lars-Åke Engblom om ishockeyns framväxt i Jönköping från noll till HV71. Hans text är faktagrund för denna text.