Snöandet tilltar mer och mer. Till slut räcker det inte med avdelad personal för att få till en spelbar is mellan perioderna. Spelarna får rycka in. Detta ses förstås som ett komiskt skådespel, helt i publikens smak. Inte minst i den tillresta bortaklackens, som blixtsnabbt ser uppslag till en kvickhet. Tänk er en grupp om hundratalet entusiastiska ögon i strålkastarljuset sökandes ett lämpligt offer…

Bengt Halvardsson, Dennis Persson, Anders Wallin, alla hjälper de till att skotta, till och med tränaren Göte Wiklund. Utom en viss ”Bo ”Bulla” Berggren!

”Bulla, skotta, vi vill se… Bulla, skotta, vi vill se…”. Sen skottar även Bulla. Följt av ett jubel förstås. Finns det något mer tacksamt än divalater?

Scenen är hämtad ur verkligheten under en bortamatch i serielunken, i Tranås närmare bestämt, säsongen 1976–77. Tranås AIF som fortfarande drogs med en uterink.

HV-klacken Klapp & Klang var ännu inte organiserad. Så långt bestod den bara av ett gäng, ska vi kalla dem idealister. Men trots sin ringa erfarenhet i de större sammanhangen hade de redan gjort sig ett namn. Ett namn som nämndes med respekt i supporterskarornas A-lag.

Den enda plumpen i protokollet var den ibland okontrollerade alkoholförtäringen, vilken nådde sin kulmen runt elitserieåret 1979–80. I sin mest negativa form kunde det sluta med halvplundrade bensinmackar och nergrisade bussar på hemväg från bortaarenorna. Inget man vill minnas HV71:s klack för precis, men så var fallet under ett känsligt läge i dess historia. I takt med detta förfall blev det också svårare, för att inte säga omöjligt, att hyra transporter av bussbolagen.

Den här situationen var egentligen upprinnelsen till att Klapp & Klang blev en förening den 13 oktober 1980.

Hösten 1995 kallade jag samman ledartrojkan bestående av ordföranden Peter Blomgren, vice ordföranden Per-Olof Stehn och kassören Hasse Olson till ett extrainsatt möte för att minnas alla turer kring den tämligen kortlivade klubben.

”Vi var tvungna att organisera oss om vi skulle få ordning i leden och visa att vi inte var några svin. Så avsikten med att vi gick ihop till en förening var att få bussarna att köra oss igen, berättar Hasse Olson. ”På senare tid har det ju till och med hänt att North Bank Supporters busslaster sponsras, så populära var inte vi”, skrattar han.

Första bussföretaget ut var Gustavssons i Mullsjö. Motvilligt ställde man upp på prov. ”Det fungerade omgående”, säger Peter Blomgren, ”Man fattade knappt att det var Klapp & Klang som reste med. Sen rullade det bara på… inget var roligare än att åka på bortamatcher. Vi tävlade om vem som åkte på flest.

Så långt är det roligt att minnas. Det är när det så olustiga slutet på epoken Klapp & Klang kommer på tal som sällskapet blir förläget. Till saken hör att man inte träffats sen klubben lades ner hösten 1987. Och förmodligen skulle det hela också ha förblivit mörklagt om inte det var för det här intervjutillfället. Men låt oss börja från början…

”Det var Bamse som det hela startade med”, hävdar Peter Blomgren bestämt och tittar på de andra. Per-Olof Stehn fyller i: ”Inget snack om saken… i sin frack och höghatt. Jag tror han skrev en hel del av ramsorna själv… som han sen gick omkring och delade ut på papper till publiken i Rosenlundshallen. Han blev snabbt en kultfigur på HV-matcherna”.

Klapp & Klangs messsiasfigur: ”Bamse”, den absoluta favoriten i samtalet. Lite av husguden i sällskapet, förstår man. ”Bamse”, vars riktiga namn förblev så gott som okänt under hans tid på barrikaderna. Någon tyckte att han hade hört Bror någonting, sen fylldes myten i av bara farten; plötsligt hette hejaklacksledaren Johansson, vilket han fick heta i tidningarna för ett tag. Bror Johansson. Men ingen var definitivt säker. Det fick räcka med smeknamnet ”Bamse”, för det hade man också snappat upp.

Så en dag – 1977 – var han puts väck.

1995, ett halvår efter HV71:s första SM-guld, och 18 år efter att ha försvunnit tillbaka in i anonymiteten, får undertecknad ett tips och telefonnummer till en person i Ljungarum i Jönköping. Namnet på personen visar sig ha ett och annat gemensamt med ”Bror Johansson”. ”Hallå, ni talar med Lars-Åke Broo…”

Han möter upp mig i Rosenlundshallen för en nostalgitripp. Hans frack är utbytt mot ett par ordinära jeans och en t-shirt. Kalufsen har han kvar, den berömda mustaschen är också intakt, eller snarare utväxt till ett skägg. Kroppslängden (1,93) sitter också i. I övrigt är det en blygsam 42-årig man som försiktigt kikar in i sin gamla arena.

”Knappt man känner igen sig”, säger ”Bamse” efter att ha slagit sig ner på den norra delen av läktaren (där det hela började).

{!A}

”Jag kommer ihåg när jag följde med farsan hit på 60-talet, det var drag i hallen då, nästan värre än det var senare med HV71. Sista derbyt mellan Husqvarna IF och Vätterstad glömmer aldrig, det blev 7–6 efter otroligt drama. Ena minuten var det HIF-fansen som jublade och sjöng på norra ståplats, nästa minut var det Vättersnäsarna som skrek från andra sidan.”

Var det den atmosfären du ville återinföra i Klapp & Klang? ”Ja, den hade jag nog med mig till HV-matcherna. Varifrån namnet Klapp & Klang kom ifrån sen… ärligt talat minns jag inte det. Kanske var det för att kompisgänget jag gick dit med började ta med sig instrument och spela på lika mycket som vi sjöng.”

Klapp & Klang-trions teori är att det var folket på gatan som döpte klacken till det. Troligtvis efter ett samtida radioprogram, i vilket man hade ett vinjettstycke som gick någonting i stil med: ”med lite klapp och lite klang”. Lars-Åke ”Bamse” Broo fortsätter:

”Jag och en kompis låg i alla fall i soffan en söndagseftermiddag och spånade om hur vi skulle få igång publiken i Rosenlundshallen. Bland annat målade vi en stor flagga ute i trappuppgången minns jag, med HV-loggan på… jättetjusig, bara det att färgen hade gått genom duken och förevigats på marmorstenen.”

”Det här med utstyrseln, det kom jag på själv. Jag klädde en höghatt jag fått av mormor i blått och gult tyg och hängde på mig något som såg ut som en dirigentklädsel.”

För att göra en så storartad entré som möjligt väntade ”Bamse” till nedsläpp. Allena tog han sen emot jublet, varefter han helt sonika gick runt och eldade åskådarna till sång och jubel, framförallt den mer trögstartade sittplatspubliken. En storstilad föreställning som kom att tjäna sitt syfte. Skaran av nyfrälsta HV-supportrar som slöt upp kring denna publikfriare och hans mission blev allt större.

Vem var han då? En person med behov av att skapa uppståndelse runt sig? ”Nej, knappast. Dagen efter var det ju bara att gå till jobbet igen (”Bamse” var befäl på A6). Ibland när jag tänker tillbaka undrar jag faktiskt hur jag kunde göra det jag gjorde. Men det handlade väl om ett gediget hockeyintresse och en ungdomlig vision… att någon var tvungen att få fart på Jönköpingspubliken helt enkelt.

Att ”Bror Johansson” plötsligt försvann ut ur rampljuset berodde inte på något annat än att lusten tog slut. Och då runt 1977 hade HV-klacken vuxit ut till att bli ett självspelande piano, som han säger:

”Det var roligt så länge det varade. Minns framförallt i Gislaved en gång… det var så knökat med folk i hallen att jag inte ens kunde vända mig om med dirigentpinnen när det blev mål, den matchen slet jag hårt i min utklädsel kan jag berätta.”

Omänskligare än så här var inte kultfiguren ”Bamse”, Lars-Åke Broo, alias Bror Johansson, som på 90-talet gick på HV71 som vilken annan Svensson som helst. Oftast med sin hockeytokige son som var spelare i HV71:s ungdomslag en bit upp i tonåren.

Visst fanns det alkohol med i bilden även på ”Bamses” tid i klacken, men att den skulle varit inkörsporten för det mer oseriösa klientelet som kom med senare, tror han inte. ”Det var två olika typer av festfolk”, som han uttrycker det. Vart de som hade sämre ölsinne tog vägen efter den 13 oktober 1980 har Klapp & Klang-ledningen svar på:

”Att vi bytte stil och blev seriösa gjorde att de förstod att det inte fanns plats för dem i bussarna. Plötsligt var det inte med i matchen längre”, säger ordföranden Peter Blomgren.

”Märk väl att det inte alls hade att göra med något nykterhetstänkande eller religiöst, vi beslöt bara att det fick vara nog med flaskorna. Viktigast var ju att vi kunde åka i samlad trupp för att se vårt lag igen och ha lite lattjo”, förklarar Hasse Olson.

Grabbarna i intervjusoffan har vid det här laget börjat leta febrilt i de halvgulnade tidningsurklippen och sammanträdesprotokollen, som de har tagit fram ur vindsgömmorna dagen till ära.

Det klär dem att åter vara entusiastiska, Blomgren, Stehn och Olson. Ett gäng ganska alldagliga gentlemän i 35-årsåldern, som andligen hittat tillbaka till norra ståplats för en stund. Klackledarna i dem river och bläddrar, skrattar och blir bjudna på fika av Hasse Olsons fru. Hon låtsas inte lyssna, men lämnar ”herrklubben” med ett leende på läpparna. Per-Olof Stehn har hittat något intressant…

”Kommer ni ihåg när ”Bergan” tog pucken med handen den där gången? Och för att visa att han inte tänkte handpassa stod han och bollade med den som han hade en kokhet potatis i näven.”

”Eller när HV71 lirade den där uppvisningsmatchen på uterinken i Nässjö på försommaren, skrattar Blomgren. ”Trots allt sågspån hade isen så gott som smält. Och så började det regna mitt under matchen dessutom…”

”Och där stod spelarna och skvätte vatten på varandra istället för att tacklas”, tillägger Olson och fortsätter.

”Eller när vi uppvaktade ”Bergan” med sång utanför hans hus på Bymarken när han fyllde 30 och vi hojtade i kör… ”vi vill ha Bergan kvar… vi vill ha Bergan kvar”. Det tog inte lång stund förrän han hade bjudit in oss på festen och menade att att vi minsann var de bästa som fanns. Och bara för det skulle han fortsätta i HV71, sa han. Han blev så rörd att han grät en skvätt.”

”Nog var han färgstark alltid, ”Bergan””, enas de tre om. ”Titta här då”, säger Blomgren, ”inte klokt vad noggranna vi var. Allting bokfördes ju…”

”Självklart”, instämmer Olson, som till svar rabblar klubbens postgironummer… 25 83 02-9.

Första verksamhetsåret blev närmast en succé för Klapp & Klang, detta trots uteblivet elitserieavancemang för HV71. Nykterheten hade gett mer-smak för många mindre framfusiga fans, som nu vågade sig in och ville vara med i leken. Bussarna, som inte längre var något som helst problem att abonnera, lastades fulla av föräldrar såväl som av yngre ungdomar. Det fanns även pensionärer som ville hänga med. Peter Blomgren:

”Vilken stämning det var! Till och med raggaren ”Gängan” (en Jönköpingsprofil som alltid tycktes ha gips runt handleden) ville vara med på ett hörn.

Apropå hans gips, så kom det till pass vid en match i Tibro, minns trion. ”Bergan” hade strax innan matchstart fått problem med ett par retsamma hemmasupportrar, vilket ”Gängan” uppmärksammade. ”Besvärar de dig, ”Bergan? Frågade den storvuxne bilentusiasten försynt. ”Ska jag ge dem en omgång?” ”Ja, gör det” svarade HV-stjärnan. Pang! Ridå.

Som mest var Klapp & Klang 513 medlemmar, vilket är ett imponerande antal för en halvstor stad som Jönköping. I medlemsmatrikeln återfanns världsnamn som Mats Wilander, som förstås fick komma till tals i supportertidningen ”HV-supportern” mellan varven (storebror Anders Wilander spelade i HV71 på 70-talet). 1982 erhöll Klapp & Klang utmärkelsen ”Sveriges bästa publik” av SICO (Sveriges Ishockeyspelares Centralorganisation) med över tusen anslutna spelare. Och man vann med god marginal före Göteborgspubliken. HV-klacken skulle röstas fram till nummer ett ytterligare tre gånger.

”Vi var värda varenda utmärkelse” tycker Blomgren, ”det förstod vi när vi jämförde oss med andra klackar. Och tro inte något annat än att vi möttes med respekt överallt vi kom… Black Army i Stockholm till exempel, som förstod att vi kom med något nytt, något cool som inte behövde ge folk skrämselhicka.

Från Rosenlundshallens mer stillsamma sektioner hördes ideliga skratt och applåder under matcherna. För att inte tala om spelarnas uppskattning. ”Inte nog med att de förde ett sabla liv”, minns Thomas Lindster, ”de kom hela tiden med underfundiga kommentarer som var dödsroliga. Jag vet många gånger vi satt och skrattade i båset.”

”Men sen fanns det ju ett och annat rötägg som ville förstöra för oss”, påminner Per-Olof Stehn. ”Folk som retade sig på att vi var så populära”.

Han tänker framförallt på en ökänd match mot Södertälje, som höll på att sluta i rena blodbadet. Vilket det också gjorde på sina håll. Blomgren: ”Södertäljefansen tilläts tränga sig upp bland oss i Klapp & Klang. Det var rent ut sagt för jäkligt. Polisen och vakterna gjorde allt fel den gången. Och det var inte den enda matchen där det handlades fel”, tycker vi.

”Jag stormade in på kansliet dagen efter och var fly förbannad”, berättar Stehn. ”Jag vill säga att bland vakterna fanns det folk som inte lyfte ett finger för oss, de kunde vara inte med oss.” Det finns långa avhandlingar skrivna av Hasse Olson och Peter Blomgren, där de pedagogiskt lägger fram förslag om hur läktarvåldet kunde stävjas. Analyser som till och med skrevs för polisens räkning. Hur de mottogs förtäljer inte historien, men att Klapp & Klang under sin storhetsperiod vann stor respekt, det står utom allt tvivel. Kanske för stor, menar de själva.

Peter Blomgren: ”HV-ledningen ansåg kanske att de höll på att tappa kontrollen över oss, vad vet jag… att vi hade blivit en maktfaktor på något sätt. Kanske var vi för fristående. I vilket fall så existerade det inget samarbete oss och HV71 emellan.”

De tre klackledarna är redo att avhandla slutet på eran Klapp & Klang. Bakgrunden var den här: HV71 hade beslutat sig för att göra sittplats även utmed norra ståplatsläktaren, den klassiska mittsektionen där HV-klacken härbergerat sen urminnes tider. Anledningen var förstås pengar. HV-basen Denny Eriksson: ”Självklart! Det var ju de bästa platserna i hallen. På den sektionen kunde vi dra in två miljoner kronor extra per år med högre biljettpriser och bättre och synligare reklamplats. Det är stora slantar, även jämfört med värdet av Sveriges bästa klack. I gengäld erbjöd vi den att flytta tio meter åt sidan, men det ville man inte.” På den punkten står ord mot ord. Resultatet blev nu att Klapp & Klang fick ställa sig på den östra kortsidan.

{!B}

”Besvikelsen låg egentligen inte i att bli flyttade”, poängterar Peter Blomgren. ”Den låg i att man behandlade oss så nonchalant. Därför fann vi det omöjligt att fortsätta med organiserad verksamhet under samma tak som HV-ledningen. Den 21 september 1987 höll vi vårt sista möte på vilket det röstades 38–23 för nedläggning, sen var allt över.”

”Allt blev så fruktansvärt fel”, säger Denny Eriksson, som förstås medger att man saknade Klapp & Klang under åren som följde. ”Jag vet inte vad det var, brist på information kanske. Usch, det var en väldigt bitter tid”, tycker HV-basen.

Efter skilsmässan valde en skara Klapp & Klangare att medverka i det tysta på läktaren. Man stod helt andlöst och tittade på utan att ge ifrån sig ett ljud. En del visade sig till och med med tejpad mun.

”Gissa om det väckte minnen till liv i gamla Rosenlundshallen. Först då förstod väl folk hur tomt det skulle bli utan oss. Det var bittert, fruktansvärt bittert, suckar Blomgren. Denny Eriksson menar att det ändå var dags för ett generationsskifte i Klapp & Klang. Det är Blomgren, Stehn och Olson villiga att hålla med om, men kanske inte just då. Atmosfären runt diskussionsbordet är nere på nollpunkten. Men som om ”Bamse” gjort entré igen med sitt trollspö till dirigentpinne vänder Hasse Olsons mungipor uppåt: ”Vad sägs om det här… ett kvitto på att vi betalt igen vårt aktivitetsstöd till kommunen. Vi är nog de enda som gjort det i historien. Vi hade inte mage att göra oss av med alla pengarna, även om vi gjorde vårt yttersta sista natten på krogen”.

Bästa minnet, vilket är det?
”Måste vara elitseriepremiären hemma mot Björklöven 1985”, tycker Per-Olof Stehn.

”Visst, vilken stämning”, menar Blomgren. ”Det måste varit den högsta decibel som uppmätts i Rosenlundshallen någonsin. Vi satte det som ett slags mål att göra den kvällen till ett minne för livet och det lyckades vi med… om inte annat för gästernas tränare Tommy Sandlin, som tvingades skriva lappar till sina spelare för att få något sagt. Han visste inte om han skulle skratta eller gråta efter matchen, minns jag.”

Så här skrev Tommy Sandlin i ett öppet brev efter bataljen, publicerat i HV-supportern: ”Stämningen i Rosenlundshallen är ett kapitel för sig. Det finns ingen hall i Sverige som har en sådan fin stämning. Det roligaste är att motståndarlagen sällan får några hån eller hotelser mot sig, så publiken platsar om inte annat i elitserien.”

Owe Jungåker bad vid ett tillfälle, å ledningens vägnar, North Bank Supporters om ursäkt för hur man behandlade Klapp & Klang. Det hade de församlade hos Hasse Olson velat höra.

Per-Olof Stehn går fortfarande på HV71. Blomgren har väl gått ett tiotal gånger sen uppbrottet, medan Hasse Olson vill minnas att han varit på fyra matcher sammanlagt. Men alla jublade de förstås när klubbens första SM-guld bärgades. Var och en på sitt håll. Stehn var till och med på stan och dansade till morgonkvisten. För Olson fick det räcka med att hylla laget på Hovrättstorget dagen efter. Mitt emellan hagelskurarna…
”Man sjöng ’vart vi än kommer, får vi alltid frågan, vilka vi äro… oslagbara HV71”. Nej, men vänta lite sa jag högt… det där har ju jag skrivit!”

2017 får HV71:s ”nya” klack North Bank Supporters all den uppbackning av HV71 som inte Klapp & Klang fick, det är alla parter överens om, inklusive HV-ledningen: ”Samarbetet fungerar på ett helt annat sätt och vi försöker hjälpa och stötta North Bank Supporters”, framhåller klubbdirektören Agne Bengtsson. ”Vi unnar dem verkligen alla SM-gulden för all trofasthet man visat, allt vad de har lagt ner för laget och stämningen i hallen”, säger han.

North Bank Supporters bildades i september 1992 (stadgar skrevs för föreningen 22 april 1993) och är HV71:s officiella supporterförening än idag. I Rosenlunshallen var man placerad på Östra stå och har sedan Kinnarps Arena byggdes, hållt till på Västra stå. Namnet North Bank Supporters är en hyllning till Klapp och Klang som stod på Norra stå i Rosenlundshallen.

Text: Torbjörn Berlstedt från guldboken ”Triumfmarschen” från 1995.

Kapitlet tillägnas minnet av Lars-Åke ”Bamse” Broo (1954-2012)