Skrattmatchen
En månad och fyra dagar på vårvintern 1995.
Så lång tid gick det mellan bortamötet med Djurgården den 2 mars till den femte och avgörande SM-finalen mot Brynäs i Gavlerinken den 6 april.
Under den tiden hann ett utdömt, totalt nederlagstippat, HV71 likt HC Andersens fula ankunge förvandlas om inte till en vacker svan så till ett guldglänsande hockeylag som mot alla odds, för första gången i föreningens korta historia, kunde sätta titeln ”Bäst i Sverige” på visitkortet.
”Jodå, jag minns den där månaden väldigt tydligt fortfarande”, säger Peter ”Ekan” Ekelund. Och visst var det så att ingen trodde på oss när det där slutspelet började…
Rubrikerna handlade om ”Skrattmatch”, om att grundserieåttan HV skulle bli en enkel munsbit för den stjärnspäckade seriesegraren Djurgården. Expressens dåvarande hockeykrönikör Niclas Andersson, som myntade just begreppet ”Skrattmatch”, gav HV71 lika stor chans att slå Djurgården som en mjukglass hade att klara sig i Sahara!
”Vi själva funderade inte så mycket”, minns Peter Ekelund.
Vi tog en match i taget, kände aldrig några krav, såg varje vinst som en stor bonus tills vi till slut började inse att ”vi kan ju faktiskt gå hela vägen…”
22 år efteråt är ”Ekan” fortfarande i högsta grad delaktig i HV71:s framgångar, numera i rollen som general manager.
Men 1995 var den 24-årige Åseda-produkten en av de historiska guldmakarna på isen. ”Ekan” fick sällan de stora rubrikerna, men gjorde massor av nytta med sitt hårda jobb. Peter var en av totalt bara fem spelare som fanns med i samtliga 40 serie- och alla 13 slutspelsmatcherna.
Och ett mål minns han fortfarande lite extra tydligt:
”Det är klart att avgörandet i sudden death mot Malmö var – och är fortfarande – något speciellt. Vi hade slagit ut Djurgården, men låg under med 0–2 i matcher mot Malmö och den tredje matchen gick till förlängning när jag fick avgöra.”
Via två segrar till mot Malmö och den oförglömliga finalserien mot Brynäs gick sen HV71 hela vägen till en av de stora milstolparna i föreningens historia.
Bosse Ahl spikade igen, Pelle Gustafsson storspelade trots en ytterst hemlig bruten tå och Johan Lindbom satte punkt med sitt sudden-mål i sista finalen i Gävle. HV71 skrev hockeyhistoria medan resten av Sverige häpet tittade på.
”När man var inne i den där finalbubblan insåg man nog inte riktigt vad det var som hände”, minns Peter Ekelund.
”Jag kan fortfarande känna stämningen och glädjen när vi kom till Axamo sent efter finalsegern och hela ankomsthallen var totalt fylld av jublande, glada, supporters, familjemedlemmar och vänner – först då började det på allvar gå upp för oss vad det var vi hade åstadkommit.”
”Ekan” själv hade kanske sina bästa hockeyår lite senare, var med och spelade hem ett guld till år 2004, fick debutera i Tre Kronor som 29-åring.
”Men visst har det där första guldet en speciell plats i hjärtat, dels för att det just var första gången HV71 vann SM – men också för sättet vi gjorde det på.”
Sällan, om någonsin, har en SM-vinnare i hockey varit så nederlagstippad som HV71 den gången. Men det blev HV-fansen som fick skratta hela vägen till det guldfirande som präglade Jönköping i veckor efteråt.
Fast det var väl inte så han tänkt sig det hela, Niclas Andersson. Vars ansikte för övrigt fick pryda de T-shirts med just texten ”Skrattmatch” som HV- fansen lät trycka upp som ett led i guldfirandet.
HV71:s väg till SM-guldet 1995:
Kvartsfinal: Djurgården – HV71 0–3 (2–5, 2–3 OT, 2–5)
Semifinal: Malmö – HV71 2–3 (3–2 OT, 4–0, 2–3 OT, 3–5, 2–6)
Final: Brynäs – HV71 2–3 (4–2, 0–4, 3–2, 2–4, 4–5 OT)
Text från Triumfens Ögonblick, skriven av Torbjörn Berlstedt.
