För oss som varit med på hela HV71:s resa handlar det väl idag också, om vad som inte längre finns i väggarna. Det har nämligen varit en annan tid också, som mer präglades av Krösa-Majas kraxande; ”det går aldrig”, Iors suckande, ”vad var det jag sa” och ett Kvalseriespöke stort som en ocean.
Om vi tar oss tillbaka till mars 1979, så är det det facit som finns. A-laget skall om några dagar spela en avgörande match uppe i Södertälje, om en plats i Elitserien, 79/80. Det är bara det att HV71 och dess föregångare i Vätterbygden försökt med detta 12 gånger tidigare utan att lyckas. Så utifrån det, kan ni själva tänka er, hur stora lokaltidningarnas illustratörer, tecknade Kvalseriespöket på sportsidorna!
Men så händer något! Det är eftermiddag, den 25 mars 1979 och HV71:s U16-lag spelar SM-final i Rosenlundshallen. Med någon minut kvar av matchen kommer Owe Thörnberg innanför blå och krutar in pucken till ointagliga 7-5. HV71 har fått sina första svenska mästare! Och nu får jag desto lättare att svänga mig med klichéer! Vad sägs om milstolpe, vattendelare eller framgångar som sprider sig som ringar på vattnet? Med det sistnämnda i gott minne, så gick det naturligtvis vägen uppe i Södertälje också, tre dagar senare.
Detta U16-lag med pojkar födda 1962 och 1963, måste vara något av det mesta exceptionella HV71 någonsin fått fram! I dagens hockey anses det väl bra om en spelare från J20 lyckas etablera sig i A-laget per årgång. Lyckas man med två är det en riktig fullträff. Ta en titt på lagbilden! 8 av de här spelarna har representerat HV71 i seriesammanhang, kval och SM. 6 av spelarna har gjort det i Elitserien!
Så vad handlar det egentligen om? Att går före? Att få fram förebilder, som man tar rygg på? Att sätta nivån? Att skapa en kultur? Vinnarskallar skapar andra vinnarskallar – ”kan dom, då kan vi också”. På något sätt känns allt mycket lättare att tro på, när man sett det med egna ögon! Detta U16-lag är helt synonymt med ovanstående och det är möjligt, att detta sitter i väggarna nu, om man vill uttrycka sig så.
Som ringar på vattnet var ordet, sedan 25 mars 1979. Finalhjälten Owe Thörnberg var ju också på isen, den där kvällen i Gävle 1995, när A-laget tog sin första inteckning. Sonen Martin har varit med och bärgat övriga. Även Thomas Ljungbergh var med och vann SM-guldet 1995. Ljungbergh var ju också med som assisterande tränare vid SM-gulden 2008 och 2010. Tränare för det framgångsrika U16-laget, var Kjell Davidsson. Sonen Johan har varit inblandad i samtliga övriga SM-guld, både som spelare och ledare.
Peter Madach var den ende från U16-laget, som spelade i Elitserien, 79/80. Han var då en av de yngsta spelarna någonsin och det gjordes till och med ett TV-program om honom. Hannu Borgström, en av spelarna som aldrig noterades för någon A-lagsmatch, blev historisk på höstkanten samma år, när Småland vann TV-Pucken för första gången. Det räcker så!
Så här gick det till:
Poolspel i Ängelholm, 9-10 mars 1979
Kungälv-Ytterby HK - HV71 2-7 (1-2, 0-4, 1-1)
Rögle BK - HV71 5-6 (1-1, 2-3, 2-2)
Finalspel i Rosenlundshallen, 24-25 mars 1979
HV71 - Västerås IK 7-6 (3-3, 2-2, 2-1) Semifinal
HV71 - GroKo Hockey* 7-5 (3-2, 2-1, 2-2) Final
*nuvarande Luleå HF
Owe Thörnberg blev tvåmålsskytt i samtliga fyra matcher. Uno ”Pengis” Johansson blev stor matchhjälte i semifinalen mot Västerås, med sitt hattrick. Kenneth Johansson vaktade målet i samtliga matcher. I finalen räknades det in 1 026 betalande.
För dem som fortfarande minns Kvalseriespöket, så skall han enligt initierade källor, efter lång och trogen väntan, satt sig på en buss till Leksand, åren runt 2001.
Laget:
Stående från vänster: Tränare Kjell Davidsson, Håkan Barret, Johan Hanzek, Owe Thörnberg, Kristian Henningsson, Anders Johansson, Hans-Åke Sundberg, Bert-Roland Näslund, Peter Madach, lagledaren Kent Nersäter.
Främre raden från vänster: Rich Molin, Ronny Thorén, Thomas Ljungbergh, Carl-Henrik Gustavsson, Anders Skogsmo, Hannu Borgström, Uno Johansson.
Målvakter från vänster: Peter Nordström och Kenneth Johansson.
