Namnet HV71 avslöjar när klubben bildades. Lars-Göran Karlsson har sett varenda hemmamatch sedan dess.
– Jag följde HIF före det och såg bland annat den första matchen som spelades i Rosenlundshallen 1957, berättar Lars-Göran.
– Och jag kommer att se varenda match tills jag inte klarar det längre. De kommer att få bära upp mig till slut, skrattar han.
För det finns få saker som kan få Lars-Göran att missa en HV-match.
Den egna 50-årsfesten är inte en av punkterna på den listan.
– Jag fyllde 50 på en fredag och meningen var att vi skulle ha festen lördagen efter. Men då spelade HV så vi var tvungna att flytta fram den festen till veckan efter.
– Det är väl om jag trillar av pinnen som jag kommer att missa en match, annars finns det inget som kan få mig att inte gå. Så sjuk att jag inte har kunnat gå på hockey har jag aldrig varit.
Frågan är ju varför det blivit just hockey.
– Spänningen och stämningen. Att det är roligt.
Av alla säsonger med HV, vad är höjdpunkten?
– När HV gick upp i elitserien första gången var roligt. Men det blev ju bara en säsong för de åkte ju ur lika snabbt. Då tänkte man att det här, det blir aldrig något. Men det tog ju bara ett år innan HV gick upp igen.
– SM-guldet 1995 var roligt också. När HV kom hem från Gävle var det väl 15-20 000 som var ute och firade dem.
Du med?
– O ja, vi var där. Frugan, barnbarnen och jag.
Fram i vår hoppas Lars-Göran få fira ett tredje SM-guld.
– Det får man ju hoppas, men man vet ju aldrig. Blir det inget guld den här gången så får man komma igen nästa säsong. Men visst ser det bra ut, HV är ju både bäst offensivt och defensivt. Och sedan har de ju ett power play som är ruskigt bra.
Finns det någon gång du lämnat arenan riktigt arg?
– Jag blir sällan riktigt förbannad. Men ibland tycker man väl att spelarna som tränar så mycket och tjänar så mycket ska göra sitt bästa på isen. De gånger man tycker att de inte gjort det och HV förlorat har man väl funderat på varför man går på matcherna. Men sedan sitter man där nästa gång ändå.
– Efter en match åker jag hem och tittar på sporten på TV för att se om de visar något från matchen. Jag har väldigt svårt att somna efter en match. Under matchen har jag väl en puls på 148 och den spänningen sitter kvar i kroppen när man kommer hem. Jag ligger och går igenom nästan hela matchen i huvudet.
Har kraven i hallen förändrats sedan HV blev ett topplag i elitserien?
– Det klart att det har. Nu kräver publiken att laget ska vinna, vinna, vinna. Men jag säger att har man gjort allt och ändå förlorat, då har man förlorat mot ett bättre lag och då är det som det är. Har man däremot inte gjort sitt bästa…
– I hallen har det alltid varit ett bra tryck. Ända sedan 1971. Kanske var det som allra bäst precis innan att de byggde om hallen. Det var roligt det de hade mot Färjestad med alla flaggor. Tifos eller vad de kallar det.
HV har haft många profiler genom åren. När Lars-Göran tar ut en sin bästa femma, dominerar finnarna.
– Det har ju funnits många stjärnor genom åren. En sån som Reijo Routsalinen var ju så jävla snabb att när han vad uppe vid motståndarmålet hade de andra inte kommit ur egen zon än. Tyvärr hade han ju ingen att spela till då, men han var helt makalös.
– Men det som ändå är kul med HV är alla de egna produkterna. Nu tror jag att det är nio stycken i A-laget. Det är det som är HV, avslutar han.
Artikeln har tidigare publicerats i Klubbmagasinet #2 2007