Att Lelle är en av Klapp & Klangs stora profiler genom tiderna råder det ingen tvekan om. Det finns ingen, absolut ingen, som har haft några invändningar mot denna man, när jag gjort mina efterforskningar för artikeln. Istället är det här killen som endast uppbringar idel muntra minnen hos dem man diskuterat hans karaktär med. För övrigt är Lelle en profil för den lite bredare massan också. Mellan åren 1992 och 2002 innehade han Lelles Fisk som var belägen i Rosens Köpcentrum i Huskvarna. Så det har faktiskt också varit möjligt att diskutera en torsk med Lelle utan att han för den sakens skull jagat upp sig något nämnvärt.

Just för att man skrivit två artiklar om Klapp & Klang, har gjort att man ständigt och jämnt stött på olika historier om denne Lelle. Om nu Klapp & Klang är historia, så är det definitivt inte så med Lelle. Jag vet vem han är, även om jag nu inte känner honom personligen. Fyra, kanske fem trappsteg upp på A-Stå, brukar man hitta honom, oftast tillsammans med North Banks gamle ordförande, Peder Nyander. 

Det är ju riktigt intressant egentligen, för finns det någon annan kvar uppe på ståplats med kontinuitet, som också stod där på 70-talet? Jag tror inte det! Därför bestämde jag möte med Lelle på O’Learys för att försöka gå lite djupare i orsakerna till vad denna hängivenhet har för egentlig orsak och hur det började. Jag menar, varför har alla andra gett upp, när Lelle fortfarande står?

Minns du din första HV-match?
– Faktiskt inte, det borde man nog egentligen, men det var i alla fall 1975. Sedan började jag gå på samtliga matcher säsongen efter, 76/77, den säsongen som Honken kom till klubben. Fram till 1988 missade jag inte en hemmamatch och var också på samtliga bortamatcher en del av dessa säsonger.

Hur var dina första bekantskaper med Klapp & Klang?
– Jag var ju inte så gammal i början så man höll ju sig i utkanterna. Fast när man gick upp i Elitserien första gången, så kan man väl påstå att jag tillhörde kärnan.

Några speciella minnen från den här första tiden?
– Ett var ju att jag inte var speciellt gammal den första tiden. Jag tjatade på morsan om att jag ville åka på bortamatcherna, men det fick jag inte. Så vad gör man? Jag visste att syrran hade sparpengar i en plåtburk på sitt rum. Så jag snodde dem och åkte ändå. Det var ju lagom muntert efteråt med morsan, fast och andra sidan så förstod hon vilket stort intresse jag hade fått.

Vem var de största idolerna på isen den här första tiden?
– Pekka Marjamäki var den störste. Sedan hade man alltid ett gott öga till ”Sigge” (Thomas Lindster). Hasse Wallin gjorde väl aldrig en dålig match heller. I lite modernare tid har det handlat om Kari Eloranta och Esa Keskinen.

Vem var Klapp & Klangs största profil?
– I mina ögon så var det Pelle Stenh. Jag tycker att det var han som var mest drivande i det som vi företog oss och han gjorde det bra.

Vilka är de största ögonblicken som du upplevt?
– Det är utan tvekan guldet 1995. Guldet 2004, var naturligtvis också roligt, men det kom inte lika oväntat som det 1995. Avgörande matchen borta mot Västerås 1985, är förstås också en riktig höjdare och vi var många som var på plats.

Sedan tar jag upp ämnet ”Lelles Rimstuga” och det formligen forsar fram än det ena än det andra. Mycket av det här är rätt grova grejer, men satt i sitt sammanhang och vid rätt tidpunkt är det närmast att likna vid ”slapsticks” och en riktigt vass humor. Så några klassiker i kategorin, skönsjungande långkörare, var han knappast pappa till den gode Lelle. Men när exempelvis Karlskrona spelade här hösten 1981 och U137 stod på grund i Blekinge Skärgård. Ja, då var det Lelle som drog igång ”Ubåtspojkar” *klapp* *klapp* *klapp*. Eller vem tro ni det var som kunde få en hel läktarsektion att skrika ”All Bärs Åt Folket” bara för att Tony Albers gjort mål?

Klapp & Klang la ner 1987, många försvann men du blev kvar. Hur upplevde du det här och var är dina intryck av de här åren?
– Det är klart att det inte var roligt. De här åren med K&K var de absolut bästa som jag haft när det gäller läktarkulturen. Men samtidigt förstår jag mig inte på vissa, som aldrig eller knappt satt sin fot uppe i hallen sedan dess. För mig är ändå kärleken till laget HV71 större än vad saknaden till Klapp & Klang är. 

– Dessutom tycke jag att det gnisslade lite redan åren innan. Jag och Jocke ”Punk” hade fixat en buss till säsongen, 84/85. Ett riktigt kap och vi hade även raggat sponsorer som Husqvarna AB och McDonalds. Fast i sista änden fick vi inte styrelsen med oss då den ansåg att det inte fanns en tillräcklig reparationsfond. Det kändes lite som att det inte gick att utveckla det vi höll på med längre. Så jag avsade mig faktiskt alla styrelseuppdrag redan efter den säsongen.

Om vi tittar på tiden efter K&K, så hade kvällstidningarna braskande krigsrubriker efter en bortamatch mot Leksand i mars 1989. Har du några kommentarer till det?
– Haha, rubriker var det verkligen och en natt i cellen blev det också, men sedan var det inte så mycket annat som var sant. Vi hade stannat vid en pizzeria på hemvägen och det mesta förlöpte helt lugnt tills en av oss ville ha kvitto på sitt pizzaköp. Bagaren vägrade och i ren sympati avbeställde övriga sina inköp. Pizzagubben blev vansinnig och slet ner en machete eller stor kniv från väggen och började veva runt där inne på pizzerian. Vi barrikaderade oss ute vid minibussarna och försvarade oss genom att kasta tomburkar och tomflaskor. Ja, sen kom ju Polisen då…

Om du nu steg upp på ståplats 1975, så borde detta vara din 33:e säsong där uppe. Du är inne på ditt fjärde decennium på ståplats. Är det inte dags att sätta sig snart?
– Nu gör jag min tredje raka säsong på ståplats. Mycket tack vare att jag också har fungerat som supportervärd under den här tiden. Innan dess har jag faktiskt haft sittplats en del säsonger. Fast sen är det ju så, att jag helt enkelt inte klarar av att sitta vissa matcher. Mot exempelvis Frölunda, Färjestad, Djurgården och LHC så går jag upp och ställer mig på ståplats, även fast jag har sittplatsbiljett. Likadant är det i slutspelet. Fast ibland kan det vara skönt att sitta, som mot Mora, Södertälje och liknade lag.

– Sa jag Södertälje? Jag satt faktiskt i en match mot Södertälje under en av Kinnarps första säsonger. Södertäljeklacken skränade, skrek okvädningsord och kastade grejer. Jag reste på mig och skrek några väl valda ord tillbaka, samt kastade upp en del grejer som träffat mig. Sedan satte jag mig igen. Efter någon minut känner jag två stadiga nävar på mina axlar. Det var polisen. Som tur var slängde dom bara ut mig i gångarna, så jag kunde gå runt och placera mig på ståplats (asgarv). Tja, det är väl här jag hör hemma. Det är ju här det handlar om känslor först och främst.

Om man skulle göra en jämförelse, då och nu, gällande supporterkulturen, vari ligger då den stora skillnaden?
– Spontaniteten! Det var mycket mer spontant förr. Idag är det lite tråkigt med enbart det här hata-köret. Det är hata Göteborg osv. Fast i och för sig har hela samhället förändrats. Mycket av det vi körde förr skulle knappast ha räknats som politiskt korrekt idag och kanske är det också därför som ingen gör det. Sedan är ju allt så allvarligt. Förr var det ju inte hela världen om HV förlorade, bara man hade kul. Nu är det mer på liv och död. Spelarna är helt professionella och klubbarna har mycket hårdare tryck på sig från publik, sponsorer och media, inte minst när det gäller att finansiera sina nya arenor. Det är olika tider. Det enda som egentligen består är väl mitt intresse.

Slutligen, blir det sittplats nästa säsong?
– Jag tror det, säger Lelle, men såg samtidigt lite smålurig ut i ögonen. Möjligen kan det vara så att någon får nöjet att se honom sitta. Dock är jag lite tveksam till om det håller en hel match... den här gången heller.

SAGT OM LELLE
Lelle var den stora pådrivaren och det var alltid något på gång. Jag minns en händelse från säsongen, 84/85. HV spelade i den östra serien då och man skulle möta Huddinge borta. Vi hade inte fått ihop tillräckligt med folk till en buss, så det hela såg mer eller mindre inställt ut. Ingen hade direkt några pengar och det fanns inte tillräckligt med bensin i de bilar som fanns att tillgå. Lelle samlade i alla fall ihop lite folk och åkte upp med en bil till Motell Vätterleden. Där fixade han sedan lift norrut, fast vi kom inte längre än till Fittja. Med våra sista pengar tog vi en taxi ut till Björkängshallen i Huddinge. Efter att matchen var slut så försvann Lelle, men kom tillbaka efter en stund med ett flin på läpparna. Då hade han varit nere i spelargången och snackat med ”Stenis” (lagledaren), så på det viset fick vi åka med spelarbussen hem. På det viset hann man ju hem till jobbet dagen efter…
Michael Agestav, f.d. styrelseledamot i Klapp & Klang

Vad skall man säga? Lelle är en så oerhört positiv människa! Speciellt så minns man bortaresorna och då tänker jag inte först och främst på de matcher HV vann. Nej, vann HV var alla typ mätta och belåtna och sov snart sött när hemresan börjat. Det var när man förlorat som han verkligen kom till sin rätt. När det var som kinkigast så startade alltid Cirkus Lelle, sedan tog det inte lång stund förrän den förlusten var glömd. Han var alltid glad, sådan var han. Som jag minns det, var det nog bara en enda gång som han tjurade ihop lite. Vi skulle åka med buss upp till Timrå och den Lelle skulle få skjuts med till lokalen, hade kört förbi honom ute på Trånghallavägen. Det blev ju en liten omväg, men vi fick busschauffören att ta en extra sväng ut till Trånghalla innan vi kom iväg. Att missa en match var nog det enda som kunde få Lelle att tappa humöret.
Per-Ola ”Pelle” Stenh, f.d. styrelseledamot i Klapp & Klang

Artikeln har tidigare publicerats i Klubbmagasinet #1 2007